Bea Landberg

En 24-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

måndag

20

mars 2017

0

COMMENTS

Som ett beroende att bli av med

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

För att jag läste en text som handlade om att det enklaste sättet att bli lycklig igen är att bestämma sig för ett datum när man ska bli det. Bara vara destruktiv, dekadent och hur jävla ledsen som helst fram till dess. 

Men hur enkelt kan man förvandla sömnlösa ögon till något vaket, när man kan höra sitt hjärtas tårar rinna genom kroppen. Ge mig ett datum att förvrida och skriva om. Ge mig något konkret att skjuta upp tills ångesten inte längre sliter sönder mitt bröst. 

Jag vill berätta att man klarar sig samtidigt som det drabbar mig som ett illamående. Kanske är det bara förvirringen och subjektiviteten man fruktar i ögonblicket som kärlekssagan når omvärlden. Att det inte är stort. Att det sen ramlar över en, att man sitter där och ler på sitt eget datum. Trots att hjärtat gör ont.

∼Bea

 

måndag

20

mars 2017

0

COMMENTS

Sweetheart

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

Det sliter på hjärtat att alltid undra, minnas, tänka och hoppas. Och vem vill ha ett utslitet hjärta när man ska älska någon för sista gången.

tisdag

14

mars 2017

0

COMMENTS

14 Mars 2017

Written by , Posted in All posts

Jag kan inte beskriva hur trött jag är just nu. Klockan är 23 och jag borde gå och lägga mig på en gång, men jag var tvungen att ta lite egentid när det äntligen gick. Thilian måste vara i någon utvecklingsfas just nu, dessa två dagar har jag knappt kunnat andas. Han vill vara i famnen heeela tiden, inget annat duger. Det är ju hur mysigt som helst att vara nära honom, men som med allt annat kommer det under den mest olägliga veckan. Mathias jobbar borta så jag är ju för det första ensam med honom dygnet runt. Sen har vi namngivning nu till helgen, och sovfrämmande. Så jag försöker planera och fixa så gott jag kan, baka för 60 personer, samt städa huset och organisera lite. Förra veckan var Thilian sjuk, och efter det blev jag sjuk, som såklart inte har gått över än. På det har jag fruktansvärt ont i två visdomständer som är påväg upp, vilket ger mig världens huvudvärk. Det går inte bra för mitt lag med andra ord. Jag har väntat till kvällen med att städa, det vill säga efter att Thilian somnat, men han vaknar i vanlig ordning klockan 06 imorgonbitti, så min taktik är hursomhelst inte optimal.

Trots att jag är trött, sjuk och att dagarna har för få timmar, så är jag glad att Thilian är frisk igen. Jag tror även att namngivningen kommer att bli riktigt fin, och det ska bli roligt att träffa släkt och vänner som alltid! Vi har köpt världens sötaste kläder som Thilian ska ha, längtar till att få se honom på lördag!

Nu ska jag ta med guldklimpen som ligger här i soffan med mig upp. När Mathias är borta har jag han i sängen, sååå himla mysigt. Hade kunna ligga och lukta på honom dag in och dag ut. Sov gott!

onsdag

1

mars 2017

0

COMMENTS

Alla livets skiftningar

Written by , Posted in All posts, Life, Love Family

Jag har suttit och textat lite ikväll, medan killarna i mitt liv legat på soffan och sovit så sött. Fruktansvärt tryggt, är nog det bästa sättet att förklara känslan på. Jag ramlade i vilket fall som helst över ett inlägg ifrån förra året → (Vackert trasigt, livet). Mer exakt ett inlägg jag skrev den 17e Juli, alltså dagen efter att Oscar gick bort. Och jag kunde inte låta bli att reflektera och tänka tillbaka en stund när jag läste det.

Jag är en sån person som fascineras över livet om och om igen. Hur en kropp, en hjärna och ett hjärta kan raseras och byggas upp på det mest brutala sätt. Och hur vi bara kämpar på som om det hemska som hänt inte alls var så hemskt. Varken då eller nu. Jag hoppade fram och tillbaka, hälsade på mitt liv för ett, två och tre år sedan. Doppade fingrarna i lite gammalt bläck som jag brukar säga. Och den som inte gått i mina skor kan inte känna vad jag känner. Den som inte upplevt vad jag upplevt kan inte tänka vad jag tänker. En resa genom tiden helt ensam, som alla kan behöva ibland.

Jag bröt upp ett fyra år långt förhållande, i samband med att jag tog bort min hund och bästa vän. Två oerhört stora tryggheter borta, från en dag till en annan. Flyttade och bodde själv, utan familj, utan partner. I samband med allt detta förlorade jag och mina nära tre familjemedlemmar efter varann, alldeles för tidigt. Min morbror och mina fina kusiner, det går inte en hel dag utan att jag tänker på dem. Jag sörjer än, som om man någonsin slutar. Eller som nämnt tidigare, bara lär sig att leva på nytt. Så mycket smärta och sorg från alla håll, helt avskalad under en lång period. Det river att tänka tillbaka på allt som varit. Men att gå från det till livet som det ser ut nu idag, är fullkomligt overkligt. Allt har gått fruktansvärt fort. Här sitter jag i ett fint hus, med ett barn som är det vackraste jag sett i mitt 24-åriga liv. Jag är mamma, mitt i allt.

Och Mathias. Fina, underbara, roliga Mathias som jag bara vill strypa ibland, men som har gett mig det där som togs ifrån mig för ett, två och tre år sedan. Mathias har gett mig den största tryggheten som jag någonsin har känt, och för mig personligen är det större än allt annat. Och sen har han gett mig Thilian. Den där delen som har gjort hela mig hel. Det som inte går att beskriva. Han är delen som tog det där trasiga och läkte mig, bara genom att existera.

Att ha träffat, fått och får leva med Mathias är det jag är mest tacksam över, och Thilian, han är den jag andas och lever för. Helt plötsligt har mitt liv en mening som som det aldrig förut haft. Och jag känner mig helt, och fullkomligt trygg. OM ni bara visste hur mycket det betyder för mig att kunna skriva det.

tisdag

28

februari 2017

0

COMMENTS

Vad jag tycker om dop…

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Som alla våra och nära och kära redan vet så har vi bestämt oss för att inte döpa Thilian. Många kanske tycker detta är underligt, tråkigt, konstigt. Vad vet jag. Och egentligen bryr jag mig ytterst lite om vad andra tycker, precis som med allt annat i mitt liv. På grund av att det är just det, mitt liv. Men jag har ändå tänkt skriva en kort tanke kring dop och vad jag tycker om det. Jag lämnar Mathias utanför. Exakt vad han tycker får stå för honom, allt jag kan säga är att vi är överens om valet att inte döpa vår lilla kille.

Jag kan lite enkelt inleda med något som ni säkert redan vet, och det är att de flesta som idag gifter sig eller döper sina barn i kyrkan inte är troende, utan gör det för att ”alla andra har gjort det”. Och jag skulle kunna avsluta inlägget redan där, och säga att jag bara tycker det är tråkigt, rent ut sagt. När allt ska göras på ett visst sätt, när det är bestämda regler som ska följas. Allt behöver inte vara på ett sätt av den tragiska anledning att ”det alltid har varit så”. Med ett öppet sinne blir livet roligare.

Om vi tar det ett steg längre då, så kan jag säga att jag har svårt för gamla, religiösa traditioner. Ni som läst min blogg sen innan vet att jag avskyr religioner av alla dess slag. Därför har jag svårt att bortse från dopets egentliga mening. Om än många bara ser det som en fin grej, att stå i en vacker kyrka och lyssna på en präst som säger några sköna ord om gud och välsignar det nya barnet, så är dopet i själva verket ett ställningstagande. -Att skaffa medlemskap i den svenska kyrkan och uppfostra barnet enligt kristen tro. Och med den vetskapen så kan jag inte låta bli att ifrågasätta och undra, varför i hela friden ska vi döpa våra barn?

Varför låter vi små barn som inte kan föra sin egen tala gå med i en religion bara för att ”det är så man brukar göra”, eller för att föräldrarna på något sätt tycker att det är fint eller intressant. Tänk om denna människa i själva verket inte samtycker.

Jag vill att vår son ska få välja själv om han vill gå med i kyrkan när han blir äldre. Om han vill bli kristen, buddhist, muslim eller religiös på något som helst sätt, har jag och Mathias ingenting med det att göra. Lika lite som vi har något att göra med vem han väljer som partner.

Så, då vet ni lite hur jag tänker kring dop. Tur att vi alla har olika åsikter och att vi får göra precis hur vi vill. Istället för dop så har vi planerat att ha namngivning för Thilian. Vad det då innebär är lite upp till var och en. Jag ser det som ett litet kalas, där vi fikar, umgås och bjuder på ett fint välkomnande av vår lilla diamant!

Ps; av samma anledning som ovan vill jag inte heller gifta mig i kyrkan, när eller om den dagen nu kommer!

tisdag

28

februari 2017

0

COMMENTS

onsdag

22

februari 2017

0

COMMENTS

Lite förändringar i hemmet!

Written by , Posted in All posts, Home & Decor

Igår köpte vi nya täcken och nya kuddar, till vårt sovrum och gästrummet. Hur skönt som helst! Så bäddat med det, fixat klart allrummet och rensat källaren har hunnits med den här veckan. Jag har varit nära på att visa fler bilder från hemmet vid flera tillfällen nu, men det slutar alltid med att jag avvaktar. Det känns roligare om saker och ting känns mer färdigt och hemtrevligt. Fint blir det i alla fall, jag tycker att vi har fått ihop det bra med tanke på att vi inte ens bott här ett år än. Och dessutom fått ett litet tillskott på det!

I lillens rum har vi också ändrat om en aning, bytt ut en stor byrå mot något lite mer barnanpassat! Jag längtar tills han börjar leka och upptäcka saker. Och tills han börjar uppskatta böcker! Det ska bli så oerhört roligt och mysigt att få läsa godnattsagor tillsammans.

torsdag

16

februari 2017

0

COMMENTS

16 Februari 2017

Written by , Posted in All posts

Hej och hallå, hoppas allt är bra med er! Jag har precis suttit och tittat på programmet ‘Unga mammor’, och jag säger då det, vad man lyssnar och tar till sig på ett annat sätt nu när man själv är förälder. Blir berörd, blir arg, blir glad på ett annat sätt. För nu kan man koppla sitt eget liv till liknande situationer. Eller känslorna man skulle ha om det gällde ens eget barn. Jag har sagt det förut men kan säga det hur många gånger som helst, -det är så himla mycket som förändras på så många plan när man får barn. Från dag ett.

Mathias är på träning, vilket han är flera gånger i veckan. Och varje gång har jag en tanke om att slänga upp en bild eller skriva någon rad här på bloggen. Meeen det slår aldrig fel, antingen är Thilian lite grinig och vill ligga och snutta, eller så är han klarvaken och på superbra humör. Och då är datorn det sista jag tänker på att ta fram. Jag varken kan eller vill fokusera på någonting annat än honom när han ligger och jollrar.

Det har som vanligt hänt en drös med saker sedan sist. Vårt liv är fyllt av fart och fläkt känns det som. Och berikat av så otroligt mycket människor som vi ska hinna med att träffa. Exakt hur många visade sig när vi skulle skriva gästlistan till Thilians namngivning. Så oerhört svårt att veta vart man ska dra gränsen att det nästan blir jobbigt. Men jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt. Jag har sagt det till Mathias många gånger de senaste veckorna, att jag är oändligt tacksam över varenda individ vi har i vårt liv. Satan vad vi har det bra!

Några av alla dessa fantastiska människor träffade vi under helgen som precis var. Då fick Thilian åka på sin första road trip ner till Sundsvall. Jack fyllde ett år (redan), så det var kalas och fika hemma hos Andreas och Isabelle, middag ute och sen hotellövernattning. En mysig helg med mysiga människor, kort och gott.

Och som att jag inte är nog bortskämd med alla runt omkring mig, så delar jag ju samma tak med två av dem. På alla hjärtans dag låg jag och Thilian i gästrummet. Jag bara njöt av hans joller och leende, gav han pussar och kramar i massor, i vanlig ordning. Efter det kom Mathias hem med blommor, choklad och fina presenter till mig. Ja vad säger man. Det är MINA killar ♥

lördag

14

januari 2017

0

COMMENTS

Min diamant!

Written by , Posted in All posts, Love Family, Pregnancy

Han är utan tvekan det vackraste jag någonsin sett. Älskar hans blick och hur det alltid ser ut som att han tänker intensivt. Om än tiden redan springer iväg, så längtar jag till att få följa med och se hans personlighet växa fram. Min favoritplats kommer förevigt att vara vid din sida lilleman! ♥

lördag

14

januari 2017

4

COMMENTS

Min förlossningsberättelse!

Written by , Posted in All posts, Pregnancy

Här kommer den som många önskat, öppet och ganska detaljerat, så att ni är medvetna om det innan ni läser. Jag har försökt att dra ner på ord, men långt blev det lik förbannat. Jag födde i vecka 38+2, och här nere är den sista, suddiga bilden på magen innan han kikade ut. 

Tisdag den 6/12 vaknade jag 05 på morgonen av att jag kände mig konstig. Jag klev upp och gick in på toaletten. Det första jag märkte var en blodblandad flytning i trosskyddet, jag tänkte direkt att det måste vara det sista av slemproppen som släppt. Strax efter det kräktes jag två gånger, la mig på toagolvet och mådde så dåligt att jag inte tog mig därifrån. Magsjuka kändes det inte alls som, jag kände inget direkt illamående. Mathias klev upp vid 08, gav mig en smörgås och juice som jag fick i mig. Kräktes en gång till efter det. Resten av dagen var något bättre, men kände mig konstig och skakig i kroppen.

Onsdag den 7/12 startade dagen med ett besök hos barnmorskan, kände mig precis som vanligt igen, som att inget hade hänt. Rådfrågade henne om dagen innan, och hon sa att det var normalt. Att det mest troligt var slemproppen, och att många kräks i slutet på grund av olika anledningar. Vi bokade in nästa träff två veckor bort, men innan jag gick fick jag en kram, sen sa hon att hon inte tror att vi hinner ses mer. Jag var inte den enda som hade en känsla av att han skulle komma tidigare! På kvällen fick jag lite ont i magen igen, liknande mensvärk, men inte direkt värkar vad jag kan komma ihåg nu. Inget som gjorde speciellt ont i alla fall.

Torsdag den 8/12 startade förvärkarna. De kom och gick under dagen, värst var de under kvällen och natten. Jag fick inte mycket sömn. Fredag 9/12 var det ganska lugnt på förmiddagen, men under eftermiddagen satte det igång igen. Ondare än dagen innan. Jag försökte klocka dem, men de var oregelbundna. De kom med 4 till 6 minuters mellanrum och höll i sig i 40 sekunder ungefär. Jag tog alvedon och använde en vetekudde på magen, men att duscha varmt fungerade absolut bäst.

Lördag 10/12, denna förmiddag var också lugn, men vid 14-tiden kom liknande värkar som jag hade haft under fredagskvällen tillbaka. Fortfarande ganska oregelbundna. Dessa värkar ökade dock under hela kvällen, de kom tätare och tätare och gjorde ondare och ondare. Försökte hålla mig vaken framför tv:n för att tänka på annat. Mathias frågade några gånger om vi skulle åka in, men jag trodde inte alls att det var dags eftersom att jag då hade haft förvärkar under några dagar. Vi bestämde oss för att gå och lägga oss istället, hoppades på lite sömn åtminstone. Men det gick inte alls. Nu var de så smärtsamma värkar att det var jobbigt att andas igenom dem. Mathias klockade dem och de kom ganska regelbundet vid det här laget, cirka 3 minuter mellan varje värk. Jag ringde in och barnmorskan gav mig råd om alvedon och dusch, men sa att jag fick komma in på en koll om jag ville. Kändes oerhört jobbigt att åka iväg mitt i natten, -efter smärta och 3 sömnlösa nätter-, men vi tog med väskorna och åkte ändå, vi tyckte att det var värt en undersökning så vi fick veta hur allt såg ut.

Kring 04:30 kom vi fram på Sunderbyn, nu är vi alltså inne på Söndag den 11/12. Vi började med CTG, -som mäter hur täta värkarna är, hur starka och barnets puls under sammandragningarna. Efter det kände bm efter hur öppen jag var, ”Du har jobbat på bra hemma, du är 5 centimeter öppen, här blir du kvar!”, sa hon i samma sekund som hon slet av mig byxorna och trosorna. Lite chockade var vi båda två, vi hade inga planer på att stanna kvar, vi tänkte bara åka upp på en koll, men så blev det inte.

Jag fick hoppa i ett varmt bad och dricka lite saft i väntan på att vattnet skulle gå. Det var mysigt, Mathias satt bredvid och pratade. Men efter en timme gav jag upp, ont hade jag och ville bara lägga mig i sängen.

Något vatten kom aldrig, så vid 08:00 tog barnmorskan hål på hinnorna så att det gick. Efter vattnet blev värkarna något helt annat kan jag säga! Jag har hört att det är skillnad, men att det skulle vara så tydligt och gå så fort trodde jag inte. Jag blev ganska direkt introducerad lustgas, men jag var så fruktansvärt hungrig och tänkte att jag måste få mat om jag ska ta mig igenom denna förlossning. Vi fick mackor och fruktsoppa serverat. Jag blev dock fruktansvärt torr i munnen av lustgasen att det var omöjligt att tugga, värkarna kom även tätare och tätare så jag hade inte en chans i världen att hinna äta. Jag slet tag i Mathias hand och spottade ut den tuggade mackan i handen på honom, kanske tre gånger efter varann, sen sket jag i att äta…

Mathias hade koll på skärmen som berättade när en värk var på gång, på så sätt hann jag förbereda mig och sätta lustgasten vid munnen. Men så tätt som de kom kändes det som att jag aldrig hann vila emellan. Under värkarna slet jag Mathias tröja över hans huvud medan han satt där under och peppade mig. Haha! När jag sen kände att kroppen började krysta av sig själv så bad jag honom springa efter barnmorskan. Då var det dags!

Två barnmorskor och en undersköterska var med hela tiden. Guidade mig och var till mycket hjälp. Frågade några gånger om jag ville ha någon smärtlindring, men jag var inställd redan innan förlossningen på att klara mig utan, alternativt bara på lustgas, -vilket jag gjorde. Jag vet inte riktigt om jag tyckte att lustgasen hjälpte så mycket mot smärtan dock, för när det väl var dags att börja krysta så fick jag inte ha den mer. Jag kände mest att hålla i masken under värkarna gjorde så att man andades bättre, och lite lugnare. Men det där är nog högst individuellt. Och det är viktigt att man gör precis som man själv känner. Ett tips till er som inte fött barn än är att inte hugga allt i sten. Åk in till förlossningen med ett öppet sinne, man vet aldrig hur det går eller hur man känner när man väl är där, och det är helt okej att ändra sig.

När jag fick höra att halva huvudet var ute frågade jag hur många krystningar som var kvar. Då fick jag till svar ”Det är ganska tajt här, så några stycken till i alla fall”. I tankarna ville jag ge upp där och då, för jag ska inte sitta här och försöka försköna krystandet, det gör jävligt ont! Men, trots det så tog det nog bara tre krystningar till, sen gled han ut! Klockan 10:54, hel och helt perfekt! Jag och Mathias tittade direkt ner på honom, tittade på varann och sa gång på gång hur fin han var! Jag fick upp han på bröstet, blodig, kladdig och blå. Och det är faktiskt så som alla säger, man glömmer helt bort vilken smärta det är man precis tagit sig igenom.

…Men när barnmorskan sen sa ”Det är bättre att du krystar ut moderkakan än att vi ska trycka ut den, för det tar ondare”. Då tänkte jag att gud förbannat, har inte jag precis krystat ut en unge, är det inte över nu! Men en krystning tog det och ut kom den på en gång, gjorde inte alls ont. Jag hade turen att inte spricka heller, tack vare ett bra krystningsarbete bland annat, sa barnmorskan. Så det är ett till tips, – lyssna på vad de säger. Krysta när du ska krysta, och håll tillbaka när de säger det. Om än det är jobbigt så tror jag man gör sig själv en stor tjänst genom att försöka vara närvarande under förlossningen, trots smärtan som vill bedöva hela hjärnan och förmågan att kunna tänka. Jag sprack som sagt inte, men fick någon bristning på insidan, så där sydde hon några stygn. Men det tyckte jag inte heller kändes.

När allt var klart lämnade de rummet och vi fick säkert en och en halv timme tillsammans. Vi och vår kletiga lilla kille. Efter det fick jag hoppa in i en dusch medan Mathias var med och tvättade och klädde på honom. När jag kom ut satt han med honom inlindad i en filt, för första gången i sina armar. Det hade jag längtat i så många månader på att få se. Oerhört vackert, en känsla som inte går att beskriva. Fylld av kärlek!

Vi blev förflyttade till bb och fick ett eget rum. Mathias sprang till bilen och hämtade våra väskor, där vi hade lämnat dem i tron om att vi bara skulle in snabbt på en liten undersökning, men så blev det inte riktigt, haha! Vi åt godis, tittade på lillen, kramades, pussades, tittade på lillen, kontaktade nära och kära, tittade på lillen lite till. Sånt man gör de första dygnen, då allt bara är overkligt. Vi hade ett mysigt första dygn, jag tror inte ens vi sa så mycket egentligen. Vi bara satt och fascinerades över att han äntligen var hos oss, studerade hur han såg ut och kände oss sådär äckligt lyckliga.

Vid lunch dagen efter fick vi åka hem, han blev godkänd på läkarkontrollen och vi tyckte det kändes skönt att få komma hem. Jag trodde att det skulle kännas som att vi stulit honom när vi körde därifrån, men någon sån känsla fanns inte alls. Allt kändes så naturligt från första stund, och gör fortfarande.

Jag ska försöka att inte skriva en hel bok, men det finns hur mycket som helst att säga! Första tiden hemma, amning, känslor, kroppen, partner, släkt och vänner. Att skaffa barn är så mycket mer än en förlossning. Men det hinner jag ta senare om så önskas. Ni får hemskt gärna fråga mig vad ni vill, eller önska inlägg. Det tycker jag bara är roligt! Men sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd över min förlossning, över personalen på Sunderby sjukhus. Tacksam över mina fina pojkvän och sambo som stöttade mig från början till slut, satt vid min sida hela tiden. ”Ett bra team” var vi, som barnmorskorna så fint sa efteråt. Det här är utan tvekan det häftigaste jag har varit med om i hela mitt liv. Och hur bra nu förlossningen än gick, så är jag mest lättad och glad över att vår vackra pojke är frisk och kry. Det är allt som har betydelse i slutändan!