Bea Landberg

En 25-årig tjej från Norrbotten, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

fredag

1

februari 2019

0

COMMENTS

1 Februari 2019

Written by , Posted in All posts

Hej, sist jag skrev ett ord här var i maj förra året. Sjukt hur dålig jag är på att uppdatera. Men livet har som vanligt varit i full gång. Datorn sitter jag aldrig vid, och därför blir skrivandet lidande.

Jag har träffat en ny kärlek, som inte är speciellt ny längre. Jag jobbar heltid på kontoret i Skellefteå, har Thilian på halvtid. Vi har hunnit med två resor sen sist. I slutet av sommaren bilade vi upp till Nordnorge. Mamma och Tobbe bjöd oss alla på resa och boende. De hade hyrt en gammal skola som vi alla bodde i. Vi besteg berg, vi fiskade och hade det hur bra som helst. Så bra att vi ska alla ska dit igen nu i juli.

Hösten bestod av jobb och VAB. Hade aldrig kunnat gissa att barn blir så jäkla snoriga och sjuka av förskolan. Det.tar.aldrig.slut. 2 år har min diamant hunnit fylla också. Det firade vi med ett kalas, en jäkla massa människor och ett ton fika.

Sen kom julen, hur mysig som helst. Vi fick fira i fyra olika omgångar med alla familjer. Juldagen åkte Thilian till sin pappa och jag och Jocke bilade ner till Stockholm för att sedan flyga vidare till Portugal. 13 dagar var vi borta. Och vilken resa vi fick vara med om! Det går inte ens beskriva med ord hur vackra alla platser var. Helt fantastiskt, som jag fick dela med en fantastisk människa dessutom. Det kunde verkligen inte ha varit bättre.

Det här blev då en väldigt kort uppdatering från mig och de senaste månaderna. Idag är det fredag, och ikväll har Jocke och Natalie planerat något efter min födelsedag. För just det, jag har ju gått och blivit 26 år gammal också. Närmar mig 30 med stora steg. Jag vet egentligen ingenting om kvällen förutom att vi ska spela spel och umgås, men jag är säker på att det blir hur trevligt som helst.

Jag hoppas att allt är bra med er. Att ni är lyckliga och glada och äter en massa god mat hela tiden. Och fika, och godis. Och att ni skrattar varje dag. Och busar. Och jävlas med varandra. Och kramas och pussas och säger snälla saker. Allt det där som gör livet till världens bästa grej!

Min lilla och min stora kärlek

onsdag

30

maj 2018

0

COMMENTS

Ny anställning!

Written by , Posted in All posts

Nu har jag fått ny anställning! Det känns hur bra som helst, och det verkar som att livet ordnar upp sig mer och mer för mig. Nu väntar jag bara på någon slags lösning angående huset, eller boende överhuvudtaget. Det är tufft att inte veta, och jobbigt när det inte finns mycket man kan göra för att påverka. Men som jag brukar säga när saker strular, ”livet är inte perfekt, bara fantastiskt!”.

Jag var ner till Stockholm under helgen som var och träffade alla kollegor på kontoret där. Under kvällen bjöds det på god middag, dryck och aktiviteter under den årliga sommarfesten. Hur trevligt som helst, och jag blev oerhört bra bemött. Nu är jag mammaledig och har mitt examensarbete att skriva under Juni, men sen sätter arbetet igång lite under Juli, och det ska bli så himla spännande! Stay tuned 

 

fredag

11

maj 2018

0

COMMENTS

Billy Raffoul – Acoustic

Written by , Posted in All posts

MEN HALLÅ!! 

söndag

1

april 2018

0

COMMENTS

När man upptäcker att man förtjänar bättre

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Livet har ett roligt sätt att visa och lära oss saker på. Det är som att man sätts i svåra situationer bara för att testas, livet vill se hur vi hanterar och tar oss igenom det. Så frågan är inte om du någon gång kommer att möta motgångar, frågan är vad du väljer att göra när du väl står där.

Vi är alla olika, vi föds med olika förutsättningar, med olika egenskaper. Formas av livet och människor omkring oss. Det är det som är det fina och det inspirerande med olika kapitel i livet. Med personer vi möter, och sen skiljs ifrån. Det är något vi måste acceptera och hantera. Det handlar om förmågan att kunna se ur en annans perspektiv.

I vårt samhälle är det lätt att välja något av alla distraktioner, istället för att möta något vi inte är bekväma med. Som jag har sagt så många gånger, det är ohälsosamt att inte vara närvarande där vi är. Då förblir vi alltid densamma. Envisheten om att inte orka förändras.

Jag har den djupaste tillgivenhet för intellektuella samtal. Bara förmågan att prata om allt det vackra. Om livet, om kärlek, om vad som helst. Jag har en konstant närvaro i allt jag gör, jag ser människor, lyssnar. För det är så vi lär oss av varandra. Men när man är en sån som bryr sig, när man är en sån som sätter andra i första hand, när man alltid är känslomässigt indragen, då blir det tungt ibland. När man ger av sig själv, offrar sig, men inte får någonting tillbaka. När man inte hittar förståelse. När man bara lever som den man är, och tilliten rasar samman under ett enda andetag. Ordlös, maktlös. Att ljuga, såra en människa, och inte tro att det sätter spår och påverkar måste ju vara höjden av idioti. Det är som att kasta en tallrik i golvet, limma ihop den, och tro att den blir lika hel och fin som innan.

Det gör så fruktansvärt ont att bli sviken gång på gång av den personen man skulle göra allt och lite till för. Man sitter där och lyssnar på lögnen, när man vet sanningen. Men trots besvikelser, trots att man vet vad som väntar efter alla gamla misstag, så stannar man. För den här gången krävs det ju mer. Det är som att man inte kan förlora kriget man stridit i. Så envis. Plåga mig, trösta mig, förlora mig, det spelar ingen roll så länge jag orkar.

Sen framställs man som galen av personen som drev en dit. För hur man behandlar en människa får konsekvenser. Det är enkelt att stänga sina ögon för sånt man inte vill se, och det är lättare att prata om andra än att känna skuld över det man själv har gjort. Förklaringar på allt.

Din identitet är en självklar känsla av att kunna vara dig själv i alla situationer. Våga stå för den du är, om än det inte passar alla. Det spelar ingen roll vad du har för tankar, åsikter eller personlighet. Det spelar roll hur du utifrån det väljer att behandla andra. Gör så gott du kan, med förutsättningarna du får. Såra aldrig, ljug aldrig, var trogen. Din identitet och din självbild utvecklas hela livet. Ignorera aldrig spökena omkring dig bara för att livet känns jobbigt. Bemöt dem, kämpa, och gör plats för något annat.

Jag här lärt mig, ju äldre jag blivit, att ett gott hjärta går före allt annat i världen.

söndag

1

april 2018

0

COMMENTS

söndag

18

mars 2018

0

COMMENTS

18 Mars 2018

Written by , Posted in All posts

Igår tog jag med Thilian till ett lekland för första gången, sånt som alla barn brukar älska. Men jag har nog aldrig haft så fel i hela mitt liv. Thilian H A T A D E allt med stället! När jag skulle lyfta ner honom på ett av lekställena så lät det ”nä, nä, nä, nä, nä”. Haha. Det var tydligen en hemsk upplevelse och inte något populärt påhitt som Thilians mamma. Jag räddade upp hela situationen med en hamburgare. Där alla satt och åt mat, det var såklart där han trivdes. Mat i alla former är det absolut bästa den här killen vet 

Senare under dagen kom Jonte och Stina, vi åkte och handlade, käkade tacos och kladdkaka. När Thilian hade somnat såg vi två filmer. Mysigt och trevligt, förutom att Jonte dränkte min soffa i glass. Men det är väl sånt man får stå ut med när man har småsyskon som inte kan bete sig.

Idag har jag kämpat mig igenom en hemtenta, med en gnällig och klängig 1-åring. Jag har inte alls hängt med i denna kurs, noll koll alltså. Sen har jag haft Thilian själv dygnet runt. Bästa förutsättningarna inför idag. När livet tjorvar och man dessutom är under press, har ett hem och ett barn att ta hand om. Jag har blött näsblod, haft ont i magen. Stressen ska vi inte ens tala om. Jag vet inte om ni kan sätta er in i känslan att jag för tjugo minuter sen skickade in tentan. Tre timmar till godo. Alltså får man vara så nöjd med sig själv?

torsdag

15

mars 2018

2

COMMENTS

Vad gör vi när livet är jobbigt?

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Jag har varit nära att ge upp så många gånger i mitt liv, när orken tagit slut och sömnlösheten övertagit min kropp. Men någonstans på vägen har jag insett att ingenting egentligen går förlorat om man vill nå något. Om det bästa inte har hänt än. Man står liksom i mitten av att ge upp eller vara stark. Finns inga andra alternativ. Livet kommer inte med genvägar.

Det är skillnad på att må dåligt över något man inte kan förändra, och att må dåligt över att omständigheterna aldrig tycks ta slut. Det är skillnad på att må dåligt på andras villkor, och att må dåligt på grund av sina egna tankar och handlingar. Kan du påverka, förändra, så ligger ansvaret i dina händer. Som Will Smith säger, ingen annan besitter förmågan att göra en annan människa lycklig. Du kan aldrig skylla på någon annan. Det kommer alltid finnas stunder i livet när saker inte går särskilt bra. Vissa kämpar då från första stund medan vissa överger sig själva helt och hållet vid första tecken på motgång. Jag har sett det hända otaliga gånger, och det är dessa människor som alltid, vid vilken ålder man än frågar, befinner sig på samma eller liknande ställe som tidigare. De kör alltid fast. Tror att livet blir bra genom att ta den där genvägen som inte existerar.

Jag klandrar inte personer för att vilja ge upp ibland. Men har man ett mål, vet vad man vill, då är det ens skyldighet och ansvar att göra något åt det. Klarar man inte detta själv så kan man söka hjälp. Att hamna i fällan där tankarna får ta över den inre viljan kommer aldrig att leda till att ens drömmar blir verkliga.

”Många av livets misslyckanden skedde för att folk inte insåg hur nära de var framgång när de gav upp.”

-Thomas Edison-

Idag är en av de där dagarna. Du har fallit igen, du har återigen misslyckats. Det verkar som att du oavsett hur mycket du försöker inte kommer kunna erövra den där bergstoppen som dina drömmar finns på. Du vet att allt kräver ansträngning, men du börjar tro att tiden kanske är inne att ge upp. Kanske är så pass mycket ansträngning inte värt det längre.

Men sedan börjar du komma ihåg alla steg du tog längsmed vägen. All ansträngning du lagt ned, all konsekvent kamp. Du tänker på allt du lärt dig, och ett leende börjar sprida sig på dina läppar. Du visste att detta var svårt, men du vet också att även om du inte erövrat toppen än, har du erövrat en del av vägen, en del av ditt liv.

Ja, du har lidit, men du har även varit lycklig och modig. Du har riskerat allt och har erövrat många av dina rädslor. Och det är då frågan dyker upp: ska du verkligen ge upp nu?

tisdag

6

mars 2018

0

COMMENTS

Ibland kommer livet emellan

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Ibland kan man vara livrädd för livet. För att livet kommer i så många former, alltid plötsligt. Och man tänker, tänk om allt var bra, om det var som det ”ska”. Man ser och hör människor som verkar glada, lyckliga, som att de har allt de någonsin drömt om och önskat sig. Men man kan inte se en sida av en människas liv och bygga upp en bild av verkligheten. Man måste våga visa att allt inte är bra alltid. Man måste låta det vara okej för att orka. Man kan tvivla på alla möjliga saker. Man kan tappa bort sig själv, låta rädslan ta över. Man kan sörja saker som har hänt, men även saker som aldrig blev.

Livet kommer alltid att vara ett enda stort känslokaos, hur vi än gör. Det enda vi kan försöka göra är att ta oss igenom de jobbiga stunderna. Låta de ersättas av allt det fina. Gräva ner oss, gråta och hata, men gå därifrån lite större, lite starkare och med mer insikt än innan. Livet är ju inte roligt och enkelt hela tiden, men livet är aldrig meningslöst heller.

 

 

 

söndag

11

februari 2018

2

COMMENTS

Hemma med karamellen igen!

Written by , Posted in All posts, Love Family

Praktiken är nu slut och plugget är igång igen. Jag fick så fina blommor innan jag gick hem den sista dagen, det känns så skönt att hamna på en arbetsplats med så fina människor när man är helt ny inom området. Nu är jag hemma med Thilian igen och ska köra på fram till sommaren innan utbildningen är färdig. Efter det ska Mathias vara pappaledig någon månad innan Thilian ska börja förskola. Det har jag verkligen blandade känslor inför. Det ska bli roligt att få komma in i den vardagen också, och förhoppningsvis få se Thilian trivas bra och hitta nya vänner. Men att lämna det finaste man har i någon annans händer, shit! Vad konstigt och läskigt. Men den paniken tar vi när den dagen kommer.

Jag ska njuta som bara den av den sista tiden av mammaledigheten. Visst finns det dagar som är jobbiga, dagar när jag skulle vilja ha omväxling, avlastning. Men att umgås med Thilian på en daglig basis skulle jag nog aldrig tröttna på. Jag kan sitta hur trött som helst och ge honom kvällsfika, borsta hans tänder och sen gå och natta honom. Känna hur skönt det är att han sover och att jag kan släppa kollen på honom. Men sen går jag ner för trappen och in i lekrummet för att plocka ihop hans leksaker, och då slår det mig som en hammare i bröstet, hur mycket jag längtar till morgondagen, när jag får hämta honom ur sängen och sen bara sitta och leka! Alltså va!? Fler föräldrar kanske känner igen sig i det, eller så stannar många vid att det kan vara jävligt skönt när barnen äntligen somnat. Vilket det är, tro mig. Men den där känslan kommer lika förbannat varenda kväll.

Ni ser ju här nere, hur största delen av dagarna ser ut med Thille. Hur kan man inte vilja spendera all vaken tid med den här busiga karamellen. Vem ska du utvecklas till undrar jag, fantastiska lilla människa!

 

 

torsdag

25

januari 2018

0

COMMENTS