Bea Landberg

En 23-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

lördag

14

januari 2017

0

COMMENTS

Min diamant!

Written by , Posted in All posts, Love Family, Pregnancy

Han är utan tvekan det vackraste jag någonsin sett. Älskar hans blick och hur det alltid ser ut som att han tänker intensivt. Om än tiden redan springer iväg, så längtar jag till att få följa med och se hans personlighet växa fram. Min favoritplats kommer förevigt att vara vid din sida lilleman! ♥

lördag

14

januari 2017

4

COMMENTS

Min förlossningsberättelse!

Written by , Posted in All posts, Pregnancy

Här kommer den som många önskat, öppet och ganska detaljerat, så att ni är medvetna om det innan ni läser. Jag har försökt att dra ner på ord, men långt blev det lik förbannat. Jag födde i vecka 38+2, och här nere är den sista, suddiga bilden på magen innan han kikade ut. 

Tisdag den 6/12 vaknade jag 05 på morgonen av att jag kände mig konstig. Jag klev upp och gick in på toaletten. Det första jag märkte var en blodblandad flytning i trosskyddet, jag tänkte direkt att det måste vara det sista av slemproppen som släppt. Strax efter det kräktes jag två gånger, la mig på toagolvet och mådde så dåligt att jag inte tog mig därifrån. Magsjuka kändes det inte alls som, jag kände inget direkt illamående. Mathias klev upp vid 08, gav mig en smörgås och juice som jag fick i mig. Kräktes en gång till efter det. Resten av dagen var något bättre, men kände mig konstig och skakig i kroppen.

Onsdag den 7/12 startade dagen med ett besök hos barnmorskan, kände mig precis som vanligt igen, som att inget hade hänt. Rådfrågade henne om dagen innan, och hon sa att det var normalt. Att det mest troligt var slemproppen, och att många kräks i slutet på grund av olika anledningar. Vi bokade in nästa träff två veckor bort, men innan jag gick fick jag en kram, sen sa hon att hon inte tror att vi hinner ses mer. Jag var inte den enda som hade en känsla av att han skulle komma tidigare! På kvällen fick jag lite ont i magen igen, liknande mensvärk, men inte direkt värkar vad jag kan komma ihåg nu. Inget som gjorde speciellt ont i alla fall.

Torsdag den 8/12 startade förvärkarna. De kom och gick under dagen, värst var de under kvällen och natten. Jag fick inte mycket sömn. Fredag 9/12 var det ganska lugnt på förmiddagen, men under eftermiddagen satte det igång igen. Ondare än dagen innan. Jag försökte klocka dem, men de var oregelbundna. De kom med 4 till 6 minuters mellanrum och höll i sig i 40 sekunder ungefär. Jag tog alvedon och använde en vetekudde på magen, men att duscha varmt fungerade absolut bäst.

Lördag 10/12, denna förmiddag var också lugn, men vid 14-tiden kom liknande värkar som jag hade haft under fredagskvällen tillbaka. Fortfarande ganska oregelbundna. Dessa värkar ökade dock under hela kvällen, de kom tätare och tätare och gjorde ondare och ondare. Försökte hålla mig vaken framför tv:n för att tänka på annat. Mathias frågade några gånger om vi skulle åka in, men jag trodde inte alls att det var dags eftersom att jag då hade haft förvärkar under några dagar. Vi bestämde oss för att gå och lägga oss istället, hoppades på lite sömn åtminstone. Men det gick inte alls. Nu var de så smärtsamma värkar att det var jobbigt att andas igenom dem. Mathias klockade dem och de kom ganska regelbundet vid det här laget, cirka 3 minuter mellan varje värk. Jag ringde in och barnmorskan gav mig råd om alvedon och dusch, men sa att jag fick komma in på en koll om jag ville. Kändes oerhört jobbigt att åka iväg mitt i natten, -efter smärta och 3 sömnlösa nätter-, men vi tog med väskorna och åkte ändå, vi tyckte att det var värt en undersökning så vi fick veta hur allt såg ut.

Kring 04:30 kom vi fram på Sunderbyn, nu är vi alltså inne på Söndag den 11/12. Vi började med CTG, -som mäter hur täta värkarna är, hur starka och barnets puls under sammandragningarna. Efter det kände bm efter hur öppen jag var, ”Du har jobbat på bra hemma, du är 5 centimeter öppen, här blir du kvar!”, sa hon i samma sekund som hon slet av mig byxorna och trosorna. Lite chockade var vi båda två, vi hade inga planer på att stanna kvar, vi tänkte bara åka upp på en koll, men så blev det inte.

Jag fick hoppa i ett varmt bad och dricka lite saft i väntan på att vattnet skulle gå. Det var mysigt, Mathias satt bredvid och pratade. Men efter en timme gav jag upp, ont hade jag och ville bara lägga mig i sängen.

Något vatten kom aldrig, så vid 08:00 tog barnmorskan hål på hinnorna så att det gick. Efter vattnet blev värkarna något helt annat kan jag säga! Jag har hört att det är skillnad, men att det skulle vara så tydligt och gå så fort trodde jag inte. Jag blev ganska direkt introducerad lustgas, men jag var så fruktansvärt hungrig och tänkte att jag måste få mat om jag ska ta mig igenom denna förlossning. Vi fick mackor och fruktsoppa serverat. Jag blev dock fruktansvärt torr i munnen av lustgasen att det var omöjligt att tugga, värkarna kom även tätare och tätare så jag hade inte en chans i världen att hinna äta. Jag slet tag i Mathias hand och spottade ut den tuggade mackan i handen på honom, kanske tre gånger efter varann, sen sket jag i att äta…

Mathias hade koll på skärmen som berättade när en värk var på gång, på så sätt hann jag förbereda mig och sätta lustgasten vid munnen. Men så tätt som de kom kändes det som att jag aldrig hann vila emellan. Under värkarna slet jag Mathias tröja över hans huvud medan han satt där under och peppade mig. Haha! När jag sen kände att kroppen började krysta av sig själv så bad jag honom springa efter barnmorskan. Då var det dags!

Två barnmorskor och en undersköterska var med hela tiden. Guidade mig och var till mycket hjälp. Frågade några gånger om jag ville ha någon smärtlindring, men jag var inställd redan innan förlossningen på att klara mig utan, alternativt bara på lustgas, -vilket jag gjorde. Jag vet inte riktigt om jag tyckte att lustgasen hjälpte så mycket mot smärtan dock, för när det väl var dags att börja krysta så fick jag inte ha den mer. Jag kände mest att hålla i masken under värkarna gjorde så att man andades bättre, och lite lugnare. Men det där är nog högst individuellt. Och det är viktigt att man gör precis som man själv känner. Ett tips till er som inte fött barn än är att inte hugga allt i sten. Åk in till förlossningen med ett öppet sinne, man vet aldrig hur det går eller hur man känner när man väl är där, och det är helt okej att ändra sig.

När jag fick höra att halva huvudet var ute frågade jag hur många krystningar som var kvar. Då fick jag till svar ”Det är ganska tajt här, så några stycken till i alla fall”. I tankarna ville jag ge upp där och då, för jag ska inte sitta här och försöka försköna krystandet, det gör jävligt ont! Men, trots det så tog det nog bara tre krystningar till, sen gled han ut! Klockan 10:54, hel och helt perfekt! Jag och Mathias tittade direkt ner på honom, tittade på varann och sa gång på gång hur fin han var! Jag fick upp han på bröstet, blodig, kladdig och blå. Och det är faktiskt så som alla säger, man glömmer helt bort vilken smärta det är man precis tagit sig igenom.

…Men när barnmorskan sen sa ”Det är bättre att du krystar ut moderkakan än att vi ska trycka ut den, för det tar ondare”. Då tänkte jag att gud förbannat, har inte jag precis krystat ut en unge, är det inte över nu! Men en krystning tog det och ut kom den på en gång, gjorde inte alls ont. Jag hade turen att inte spricka heller, tack vare ett bra krystningsarbete bland annat, sa barnmorskan. Så det är ett till tips, – lyssna på vad de säger. Krysta när du ska krysta, och håll tillbaka när de säger det. Om än det är jobbigt så tror jag man gör sig själv en stor tjänst genom att försöka vara närvarande under förlossningen, trots smärtan som vill bedöva hela hjärnan och förmågan att kunna tänka. Jag sprack som sagt inte, men fick någon bristning på insidan, så där sydde hon några stygn. Men det tyckte jag inte heller kändes.

När allt var klart lämnade de rummet och vi fick säkert en och en halv timme tillsammans. Vi och vår kletiga lilla kille. Efter det fick jag hoppa in i en dusch medan Mathias var med och tvättade och klädde på honom. När jag kom ut satt han med honom inlindad i en filt, för första gången i sina armar. Det hade jag längtat i så många månader på att få se. Oerhört vackert, en känsla som inte går att beskriva. Fylld av kärlek!

Vi blev förflyttade till bb och fick ett eget rum. Mathias sprang till bilen och hämtade våra väskor, där vi hade lämnat dem i tron om att vi bara skulle in snabbt på en liten undersökning, men så blev det inte riktigt, haha! Vi åt godis, tittade på lillen, kramades, pussades, tittade på lillen, kontaktade nära och kära, tittade på lillen lite till. Sånt man gör de första dygnen, då allt bara är overkligt. Vi hade ett mysigt första dygn, jag tror inte ens vi sa så mycket egentligen. Vi bara satt och fascinerades över att han äntligen var hos oss, studerade hur han såg ut och kände oss sådär äckligt lyckliga.

Vid lunch dagen efter fick vi åka hem, han blev godkänd på läkarkontrollen och vi tyckte det kändes skönt att få komma hem. Jag trodde att det skulle kännas som att vi stulit honom när vi körde därifrån, men någon sån känsla fanns inte alls. Allt kändes så naturligt från första stund, och gör fortfarande.

Jag ska försöka att inte skriva en hel bok, men det finns hur mycket som helst att säga! Första tiden hemma, amning, känslor, kroppen, partner, släkt och vänner. Att skaffa barn är så mycket mer än en förlossning. Men det hinner jag ta senare om så önskas. Ni får hemskt gärna fråga mig vad ni vill, eller önska inlägg. Det tycker jag bara är roligt! Men sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd över min förlossning, över personalen på Sunderby sjukhus. Tacksam över mina fina pojkvän och sambo som stöttade mig från början till slut, satt vid min sida hela tiden. ”Ett bra team” var vi, som barnmorskorna så fint sa efteråt. Det här är utan tvekan det häftigaste jag har varit med om i hela mitt liv. Och hur bra nu förlossningen än gick, så är jag mest lättad och glad över att vår vackra pojke är frisk och kry. Det är allt som har betydelse i slutändan!

torsdag

12

januari 2017

0

COMMENTS

Han är här!

Written by , Posted in All posts, Pregnancy

Här har jag inte prioriterat att uppdatera de senaste veckorna, men nu är han äntligen här. Den 11 december blev vi föräldrar till en frisk och fin liten grabb på 3660g och 49cm.

I drygt en månad har vi fått klämma, känna och lära känna denna lilla människa. Fantastiskt! Så mycket pussar och kramar som du fått nu lilla vän, hur ska du kunna stå ut i alla år. Du är så älskad och omtyckt av alla att det saknas ord.  → Snart kommer min förlossningsberättelse upp!

onsdag

7

december 2016

0

COMMENTS

7 December 2016

Written by , Posted in All posts

Jag vet inte om jag hunnit skriva det, men nu har jag gått på ledighet! Det känns fortfarande lite underligt, men både skönt och mysigt. Extra mysigt är det att Mathias också är hemma, hela tre månader! Kunde inte ha passat bättre, nu när lillen snart är här. Tid tillsammans allihopa!

Vi har redan hunnit med lite saker under de första dagarna hemma. Vi har varit på julbord med Mathias jobb på Western Farm, hälsat på familj och vänner, och Mathias har spelat handbollsmatch. Sen har vi gjort bort en storhandling så att det finns mat hemma i December. Vi har handlat det sista inför bäbis ankomst och hör och häpna, -idag har vi packat bb-väskan! Mina vänner tycker jag är seg med vissa saker, men nu är det gjort och alla är nöjda och glada. Haha.

Lite julfint hemma har vi också hunnit få. Är supernöjd över vår fina gran! Saknas bara lite julklappar 😀

tisdag

6

december 2016

0

COMMENTS

Känslosam och tacksam!

Written by , Posted in All posts, Pregnancy

Det är sant som många säger, att ju närmare slutet av graviditeten man kommer desto mer går man in i sig själv. Som att jag inte vore tillräckligt introvert redan, hehe. Nej men, att blogga glömmer jag bort just nu och mina tankar svävar ständigt iväg till förlossningen och lillen i magen. Fantasier om hur det kommer att gå, om att få träffa honom för första gången, om att få komma hem och helt plötsligt vara tre i familjen. Det känns så overkligt, om än det är himla nära nu.

Jag har känt mig relativt stabil hela graviditeten. Inga häftiga humörsvängningar, bara mer känslosam vissa dagar. Nu blir jag däremot rörd så fort jag ser något som har med barn att göra. Gråter till förlossningsfilmer och bilder på små mirakel som nyblivna föräldrar delar med sig av. Det är så häftigt, och jag kan inte skriva en text som förklarar hur tacksam jag är över att få uppleva det här.

Lika känslosam känner jag mig när folk säger och skriver snälla saker, som två kommentarer jag hade fått här på bloggen nu när jag loggade in. Det betyder så mycket. Alla i min omgivning betyder så mycket. Bara av att se Mathias le när han stryker på magen gör mig löjligt glad. Hur ska jag fixa att se bäbis? Smärtan är jag inte nervös över, men jag kommer inte kunna kontrollera mig själv! Han kommer bli sönderpussad! Att man redan kan älska någon så mycket, innan man ens träffats. Galet och fascinerande!

Jag har inte tagit några nya bilder på magen vad jag kan komma ihåg. Men det ska jag se till att göra nu innan han kommer. Befinner mig i vecka 38 i någon dag till, 16 dagar kvar till bf.

 

söndag

20

november 2016

2

COMMENTS

Kaotisk klart och behagligt besvärligt.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Hjärna eller hjärta, styrd och dragen fram och tillbaka. Knuffad. Beredd att göra vad som helst för det man älskar. Ingen tid till ånger, fullkomligt fylld och driven av den ljuvliga vardagen. Befriar frustrationer på samma sätt som att torka upp spilld mjölk. Välkomnar en ny drog i mitt liv. Ett begär, som slår ut allt annat. Kemiska ämnen, så härligt förblindad. Jag älskar allt.

Tittar ut, och ser svart snö täcka marken i min fantasi. Borta, igen. Knyt fast mig i köksstolen och klipp av mig håret. Svidande ögon och läppar blöta av salt. Gör allt för att hålla tillbaka en besvikelse som inte förtjänas. Obeskrivligt oduglig, inte kapabel till någonting alls. Det är som att sopa snö från en bil som ändå inte startar. Det är som att köpa dyra skor som aldrig passar mina fötter.

Onödigt att texta efter förståelse.

Men raring, jag önskar att jag kunde vara hos dig. En kick av kokain. Stilla min lidelse och dränk mig i begärelse. Underbart stillsamt. Tryggt, tills jag måste fylla ut mina dagar igen, fylla ett tomrum med tröstande tankar och gömma något som jag vet existerar. 

Se i mina ögon att jag menar det. Men missa väggen av svidande maktlöshet som går rakt igenom kroppen. Hur är det möjligt. Förtjust, förälskad, frustrerad och helt urholkad på samma gång. Omättlig kanske. Vem vet.

∼Bea

road#wordporn

torsdag

17

november 2016

0

COMMENTS

Julkänslor och längtan!

Written by , Posted in All posts

Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar julen, vintern överlag. De senaste dagarna har jag bara längtat till att få sätta på lite mysig musik, julpynta och baka en massa gott. Bullar och kakor att frysa in! Jag har inte haft någon julgran sen jag flyttade hemifrån, så i år hade vi tänkt investera i en! Jag är så himla glad för det och vill bara ha den hemma nuuu. Pynta och göra den fin!

Jag har ingen aning om vi ens kommer att riktigt fira jul i år. Lillen är beräknad att komma den 22 december, hinner han komma innan julafton kanske vi bara stannar hemma och tar det lugnt,christmasl beroende på hur vi känner oss och hur allt flyter på. Har han inte kommit får vi väl se hur långt den här sälen orkar röra på sig, haha. Men hur det än blir så är jul alltid jul för mig, och strunta i allt vill jag verkligen inte. Det är nog bara bra att jag har något att sysselsätta mig med tror jag, man vet ju aldrig hur länge han har tänkt stanna i magen, och jag spricker redan av längtan.

Den här veckan har varit lite tuff faktiskt, jag har jobbat cirka 60 timmar och det har som sagt börjat kännas i kroppen att saker är tyngre att göra nu. Sen har jag haft lite foglossning på det och svårt att sova på nätterna. Känt mig lite nere och lite stressad. Men, nu har jag i varje fall bara fem pass kvar om jag har räknat rätt, jag jobbar bara November ut sen går jag på mammaledighet. Känns superkonstigt att säga, men en massa tända ljus, bakning, pyssel och förberedelser inför bäbis låter inte alls dåligt.

Hoppas att ni längtar lika mycket som jag gör! Och försök verkligen att inte stressa, under julen ska man bara mysa och umgås med sina nära och kära! Prioritera det och god mat framför en massa julklappar. Då mår man bäst!

onsdag

9

november 2016

0

COMMENTS

Bild från v.33 och lite uppdatering

Written by , Posted in All posts, Pregnancy

Idag var jag hos barnmorskan, igen. Nu är det täta besök som gäller, varannan vecka. Men jag tycker bara det är mysigt. Som jag sagt tidigare så är det skönt att få höra hur bra allt ser ut, höra hjärtat och prata om allt möjligt. Jag hoppas att alla känner att de är nöjd med sin barnmorska, och om inte, -får chans att byta. Jag tror att det är viktigt, att man känner sig sedd och bekväm. Det gör hela upplevelsen så mycket roligare.

Ena stunden tycker jag att magen är stor som jag vet inte vad, och i nästa undrar jag om jag verkligen är så gravid som jag är, haha. Det känns och syns dock att den börjar ändra form lite. Men det är väl inte så konstigt när han redan ligger redo där nere i bäckenet. Men! Sparka på revbenen gör han ändå. Inte heller konstigt med tanke på att han är ganska stor vid det här laget.

Jag kommer verkligen sakna att vara gravid, jag tycker inte alls det har varit jobbigt. Att kräkas varje morgon i början var inte så trevligt, och att åka på ett navelbråck var inte kul. Sparkar under revbenen och ont i ryggen hade jag kunnat vara utan, men det är så lite att det knappt är nämnvärt. Så lite för så himla mycket, min kropp skapar en människa. Jag känner mig inte heller ful, eller oattraktiv på något sätt. Definitivt klumpigare vid vissa tillfällen, men inte så att det hindrar mig från att göra alla möjliga saker i vardagen. Sparkarna har jag älskat sen dag ett, och det kommer säkert kännas tomt när jag slutar känna dem varje dag.

Men hur fin graviditeten än har varit och är, kan jag inte förklara hur mycket jag längtar till att få hålla om honom. Det är som att tiden springer iväg samtidigt som den står stilla. Lustigt, och svårt att förklara. Nu har jag inte hunnit ta någon ny bild denna vecka, så jag publicerar en ifrån förra veckan istället.

33

måndag

31

oktober 2016

0

COMMENTS

Ett år sedan första träffen!

Written by , Posted in All posts, Love Family

Idag, den 31 Oktober är det precis ett år sedan som jag träffade Mathias för första gången. På en halloweenfest där han knappt vågade säga hej till mig. Jag vet inte vad det är som gör mig så skrämmande. Eller vad det är hos killar som är helt olik mig som jag intresserar mig för. Helt, kanske är att ta i. Men det är roligt att man i tanken kan ha en bild på vilken typ av kärlek man strävar efter, och sen i det verkliga livet så vill hjärtat något helt annat. Det är det som är fascinerande och skrämmande med kärlek, att den är okontrollerbar.

Ett år är så kort tid av ett helt liv, och nej, man känner väl egentligen inte varandra så bra. Ändå sitter vi här och ska bli föräldrar om några dagar. Att det har gått fort har väl i och för sig fört oss närmare varandra på andra plan, att bara hoppa in i ett helt nytt liv med en främling. Sjukt och galet. Men alldeles underbart, och jag ångrar ingenting. Att jag på ett eller annat sätt måste ha någon typ av relation till den här människan i många år till skrämmer mig inte alls. Han kommer bli en fantastisk pappa.

befunky-collage

Älskar dig underbaring! ♥

fredag

28

oktober 2016

0

COMMENTS

Så nöjd med min fina barnmorska!

Written by , Posted in All posts, Pregnancy

Precis kommit hem från ett besök hos barnmorskan. Jag vet inte hur ni som har barn eller väntar barn känner, men är det inte ett fin känsla när man fått höra att allt ser bra ut och man går ut därifrån? Någon vecka närmare att snart få träffa den lille i magen! Jag tycker att det är både skönt och roligt! Jag är även oerhört nöjd med min barnmorska, jag tycker om henne som person och jag tycker om att hon är så varm och go inom sitt yrke. Det kommer bli tråkigt att inte få gå till henne sen efter förlossningen.

Som jag nämnde ovan såg allt jättefint ut, som vanligt. Hon tycker fortfarande att magen är liten och att jag är smidig för att vara långt gången. Hjärtat slår fint på lillen och han sparkar och rör sig hela tiden. Livmodern växer, men han följer sin egna lilla kurva som ligger lite under den ”normala”. Allt är så spännande, man vet inte riktigt vart man ska ta vägen!

Han har legat med huvudet i bäckenet redan sen v.27. Idag kände hon som alltid igenom hans kropp, och nu har huvudet sjunkit ner så långt att det inte går att rucka på. Han är alltså fixerad och kommer inte att bli någon rump-bebis. Fixeringen har inget med förlossningsstart att göra, men det känns ändå skönt att han ligger som han ska. Förhoppningsvis går allt annat också som det ska och jag får föda vaginalt!

Jag har en app på telefonen som heter ‘Ovia Pregnancy‘. Ett tips till er som väntar barn. Den är verkligen intressant och humoristisk. En sak man kan följa på appen är hur barnets hand växer från vecka till vecka. Här nere till höger ser ni hur det ser ut för mig nu, i v.33.

handvagga

Snapchat – Bealandberg

Till vänster ser ni en bild på vaggan, den har jag kanske visat tidigare, men nu står den i varje fall nere i vardagsrummet. Jag tror att den kommer till användning mer där under dagarna än uppe i vårt sovrum. För där lär han mest troligt sova med oss! 😉 Sen har han en vanlig spjälsäng i sitt rum också, men den lär nog stå tom ett bra tag, haha.

Jag befinner mig i period nu där allt känns skönt. Kan nog inte hitta något annat ord som passar bättre. Jag har fått sålt min bild, vilket jag stressat lite över. Vi kommit långt med saker hemma, att börja få färdigt. Jag mår bra. Det är mycket planerat i November och jag har tänkt jobba heltid månaden ut, men trots det så känns saker och ting bra. Hoppas att det håller i sig!