Bea Landberg

En 24-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

Yearly Archive: 2015

torsdag

10

december 2015

0

COMMENTS

Inspirerande vardag, tack för att du finns

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Inspirerande vardag, tack för att du finns! Något som gör mig genuint lycklig är att se andra människor, och då menar jag verkligen att SE dem. Se dem för vad de är, där under kläderna, där bakom orden, där bakom yrken och bilmärken. Att klä av någon naken, och se att även detta är en människa precis som jag. Varken bättre eller sämre. Mer eller mindre värd.

Att på kvällspromenaden titta in i pyntade fönster och varma hem. För att lycka, är ett varmt hjärta på en kall dag. Att på morgonpromenaden betrakta staden som är i gång. Se människor som tar sig till jobbet. Det är något vackert i det. Att bara stanna upp och granska, försöka förstå och förundras av vår omgivning. Det finns så oerhört mycket fint, som vi inte alltid tillåter oss att se. Så många duktiga individer. Folk som sliter på jobbet varje dag, som vårdar och tar hand om sina barn. Som städar och lagar mat varje kväll. Folk som skapar glädje och kärlek i den tråkiga vardagen. Hjältar i de mest enkla former.

Det finns mycket att upptäcka genom att alltid säga ”Hej” till en främling. Att se den personen som alltid är överdrivet artig och fråga sig om han alltid varit sån. Att se han som sitter tyst, och undra vad han tänker på. Att se hon som slåss mot en sjukdom, och lära av hur gör hon för att orka. Att se hon med viljan att hjälpa, mitt i all tragedi. Att se dem som är bundna till förpliktelser, kliva upp varje morgon. Att se dem som ler med en övertygelse om att allt är bra, trots att hjärtat blöder. Att se dem som tackar, trots att de är förblindade av sorg. Finna tyckande om individer omkring oss, utan att döma. Förmågan att kunna se ur en annans perspektiv, utan någon rätt att begära en förklaring. – Att vara kär på avstånd, kallar jag det.

Vardagen står ofta i vägen för att se miraklen i våra liv, det är enkelt att välja någon av alla distraktioner. Eller isolera sig själv, mitt uppe i sitt eget engagemang. Vi lär oss att utvärdera upplevelsen istället för att uppleva upplevelsen. Vi kämpar alltid för att bli något, eller uppnå något. För att det är enkelt. Det är enkelt att leva i framtiden eller fastna i det som varit. Det finns en sårbarhet i att känna genuin glädje och lycka. Det finns en medvetenhet, om att det alltid finns en plågsam baksida av att älska riktigt mycket. Men det är en önskan jag har. Att alla vackra människor gjorde plats för att kunna vara konstant närvarande i saker de gör. Att ständigt testa hur vältränad ens tacksamhet är. Att varje dag krama en person i världen som man avgudar. Att njuta skamlöst av att åka bil. Att duscha, och fascineras över sin egen kropp. Att varje dag dela med sig av en komplimang. För att det är häftigt, att ord som man säger kommer att leva vidare resten av livet i någon annan. Att känna allt, varje minut i vardagligt härliga, mysiga stunder och ögonblick. Livet är inte lätt, bara fantastiskt.

a hero

onsdag

2

december 2015

0

COMMENTS

Tiden läker alla sår…

Written by , Posted in All posts, Life

…Tyst med dig!

”När det är som värst gråter man och skriker mest hela tiden. Som om man blir ett barn igen. Fruktansvärt okapabel till att ta hand om sig själv. Och så säger alla, precis alla exakt samma sak som man själv sagt så många gånger tidigare. Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir bättre. Vi lovar, tiden läker alla sår.

Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så ont. Och vad gör man åt det då? Det öppna såret, precis just nu? Hur ska man orka smärtan som är just nu?

Vetskapen om att tiden läker såret gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort”.

leva2

Det finns så mycket som kan träffa rätt. Hårt eller bara alldeles bra. Att tänka på att alla val man gör är en chansning, gör att man helst vill låsa in sig någonstans och aldrig mer komma ut. För vem vågar väl utsätta sig själv för sådan brutal öppenhet! Bara en idiot? Sårbarhet och kärlek, alltid hand i hand.

lördag

28

november 2015

0

COMMENTS

With a heavy heart, always

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

När man lever och tar vardagen för givet, men sen helt plötsligt berövas på allt som är fint. Tilliten rasar samman under ett enda andetag. Ordlös, maktlös. Det gör så fruktansvärt ont att bli sviken gång på gång av den personen man skulle göra allt och lite till för. Jag vet hur det känns att hoppas, jag vet hur det känns att ge allt, och inte få något tillbaka. Att gå igenom jobbiga saker, det klarar jag. Jag vet om att man kan fortsätta om man vill, hur många ärr hjärtat än har. Men jag blir arg, på samma gång. Arg för att det finns människor som är kapabla till att såra andra. Arg för att personer jag bryr mig om måste gå igenom samma saker som mig, när jag vet hur mycket det svider.

Att bli tagen för given av någon man älskar, är en ensamhet som inte går att förklara om man själv inte har varit där. Att gråta sig till sömns utan någon som tröstar, är som att simma men aldrig finna land. Att få lögner kastade i ansiktet om och om igen, det är som ett slag i magen när man redan ligger ner.

Men trots besvikelser, trots att man vet vad som väntar efter alla gamla misstag, så stannar man. För den här gången krävs det ju mer. Det är som att man inte kan förlora kriget man stridit i. Så envis. Plåga mig, trösta mig, förlora mig, det spelar ingen roll så länge jag orkar. Det är så sjukt! Att man som en idiot lägger sin hand i en annan människas hand, som inte bryr sig om man skulle släppa. En strimma hopp i en dåres blick.

Hur mycket man än älskar en människa så förtjänar ingen att leva i ensamhet, ovisshet. När du börjar fråga dig själv om du kan lita på en människa, då vet du redan att du inte kan det. Man kan försöka hitta anledningar att fortsätta, men det är som att laga något med tejp. Där under är det ändå lika trasigt. Det är bara tröstande tankar som håller allt uppe. Man kan inte ändra på en människa som inte är medveten om sina fel, eller har viljan att vilja förändras. När man kommit till den punkt att ordet ‘Förlåt’ helt tappat betydelse, då vet man hur det är att kämpa för ingenting.

Man kommer till en punkt när man förr eller senare inser att man gjort för mycket för någon. Att den enda utvägen är att sluta. Sluta att alltid sätta den personen i första hand, och helt enkelt prioritera sig själv. Lämna, gå iväg. Det handlar inte om att man ger upp, det handlar inte om att man inte försöker göra allt. Det handlar om att hitta linjen mellan styrka och desperation. Men jag vet, fyfan vad svårt det är. När man är en människa som bryr sig. När man inte är van att sätta sig själv i första hand. Det så nära man kan komma omöjligt, man är så långt borta, men ändå alltid nära. I tankarna så är det slut för länge, länge sen. Så när första bästa chans man får kommer, då släpper man taget.

Jag är en sån som lätt tycker synd om andra, till och med de som gör mig illa. Jag skulle aldrig kunna skada någon som betyder något för mig. Men att jag sista tiden har satt mig själv i första hand, och gjort precis som jag känt för, det har gett mig ångest. Det är så långt ifrån normalt som man bara kan komma. Men det är så jag fungerar. Att lyssna på familj och vänner som säger att det är dags att tänka på mig själv, det är fruktansvärt svårt för mig. Det spelar nog ingen roll hur mycket någon sårar, är otrevlig, eller inte bryr sig. Jag kommer alltid att finnas där, fysiskt eller psykiskt. Känslomässigt indragen.

Jag här lärt mig, ju äldre jag blivit, att ett gott hjärta går före allt annat i världen. En genuin människa som värdesätter hur mycket man försöker, är allt man behöver. ”Never settle for less than you deserve!”.

ölielie

måndag

9

november 2015

0

COMMENTS

See the darkest day my dear

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

En mans sanning är en annan mans lögn, vi kan aldrig klura ut vad som är rätt och fel. Egentligen. Har alltid varit hopplös på att hoppas, så inga löften idag.

It’s just the way that it goes and I couldn’t say why

torsdag

5

november 2015

0

COMMENTS

Inte svart eller vitt, utan svart och vitt.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Det är ju en sån tid nu, när det är känslor som bara leker, från en dag till en annan. Just nu känns det som att jag inte har någon plats att kalla hem, i detta pissiga höstregn. Men jag har i alla fall fått en lägenhet, och det innebär att jag ska flytta för sjunde gången på fyra år. ”Oj, det var mycket!”. Ja, för helvete, klart det är mycket! Jag känner mig så arg, det ligger ingen egentlig logik i min ilska, men det får vara okej just nu. Jag är faktiskt arg på att folk finns där för mig. På sättet, de finns där för mig på. Det är som att jag bara vill kasta iväg alla ord om de ändå inte förstår. Om än jag vet, att det är omöjligt att förstå.

Arg på människor som bryr sig, arg på människor som inte bryr sig, arg på människor som dömer. Och det här är känslor som får mig att känna mig så fruktansvärt ensam, från en stund till en annan. Jag kan och vill inte ta emot någonting från någon. När de ändå inte kan ge mig det jag vill och behöver.

Att från en dag gråta floder, till att nästa bli totalt avskärmad. Att bara vilja skrika till alla som tror, antar och tycker. – Ta på dig mina skor innan du dömer mig. Gå samma gator som jag gått. Bearbeta förlusten av människorna jag förlorat. Försök orka med alla känslor och alla händelser jag erfarit. Snubbla på alla hinder jag snubblat på. Res dig sen upp igen, och döm mig efter det.

Jag vet att du tror att du förstår vad du tror att jag sa. Men jag är inte säker på att du har fattat att det du hörde inte var det jag menade.

Blir arg på mig själv som är alldeles för komplicerad, men så enkel på samma gång. Ibland, så svart och vit man bara kan bli. Jag känner alltid för mycket eller ingenting alls. Är alltid för glad eller alldeles för ledsen. Har alltid för höga förhoppningar eller inga alls. Är alltid för kär eller inte alls. Knacka inte på, träng dig inte in. Jag klarar inte av det. Klarar inte av att sortera och kontrollera, så då sätter jag mig ner istället, med konsten att kunna hata och älska på samma gång.

heart

Så det är vad jag känner nu. Var är jag, kan man undra. Förutom i ett iskallt Ikea-land.

torsdag

1

oktober 2015

0

COMMENTS

Vad håller dig vid liv?

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Vad håller dig vid liv när det är så mycket som har hänt, som inte fick hända? När du har svårt att acceptera dig svag i någon annans sällskap? När du inte ens får ut ord som du känner?

Massvis med sorg som bara finns där. Redo att blöda, att frysa. Dra undan mattan, gör så att jag ramlar hejdlöst, bottenlöst. Redo att möta lidande. Allt regnar framför mina ögon men inget får jag behålla. Se mig såhär, rå. Men ändå inte fullt förstådd.

Vad håller dig vid liv när staden du bor i känns kall? Ställ mig på gatan, naken. Ge mig det vackraste i min värld! Ge mig konsten att veta vad jag vill! Ge mig färgglada karaktärer! Jag begär ingenting, men jag vill ha allt. Medveten, om att allt ändå kommer döda mig. Både långsamt och snabbt. Om och om igen.

Kanske är det okej att bedra det förflutna med några veckor av ångest. 

Jag gråter när ingen ser på, men berörs ändå. Definiera mig. Klä av mig. Idag ska jag gifta mig med starten! Jag reser, kommer hem, men går tillbaka igen. En skam i att leva som jag lever. Jag gör plats för något annat, men platsen drar ihop sig. Det våldtar mina drömmar. Och det är då det gör ont. 

Jag förstår ingenting. Jag andas in. Jag är redo att dränka mig själv i analysering. Men i samma stund knackar det på och berättar. – Hej! Det här är livet.

Bea

öBACK

onsdag

30

september 2015

0

COMMENTS

torsdag

24

september 2015

4

COMMENTS

Nytapetserat sovrum!

Written by , Posted in All posts, Home & Decor

Jag kan väl visa någon bild på mitt nuvarande hem. Att bo mitt i stan är inte alls vad jag vill göra egentligen. Men det är på många sätt både praktiskt och bekvämt. Jag trivs även bra i den dyra lägenheten och sover gott i den nya sängen. Jag ska njuta så längre det varar, så får jag se vad framtiden har planerat sen. Mitt fina köksbord har också fått plats, ingen gladare än jag över det!

12023162_1618107121782340_132065019_n12032404_1618107138449005_1146790450_n12022012_1618107131782339_23065790_n

torsdag

24

september 2015

2

COMMENTS

En tid, att dränka mig själv i analysering

Written by , Posted in All posts, Life, Love Family

Det var ett bra tag sedan jag kikade in här. Som vanligt så kommer och går skrivandet i perioder. De senaste månaderna har varit brutalt känslomässiga för mig, på många olika sätt. Men trots det, har jag inte tagit mig tid att texta. Varken här eller privat.

I Mars gick min kusin Ronny bort, och bara tre månader senare förlorade vi Samme, min fina morbror. Allt som inte får hända har hänt i mitt liv dessa månader, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara allting i ord. Jag tror inte att det finns någon mening i att försöka. Det gör ondare än man någonsin kunnat föreställa sig. Tanken på att aldrig få kramas igen. Värme, humor, unika personer som aldrig går att ersätta.

Jag har även tagit bort min älskade Casper, min hund, min bästa vän sedan 12 år tillbaka. Det var hans tid, men gjorde lika ont för det. Sorgen som finns i mig just nu förstår jag inte ens själv. Jag har inte hunnit sörja, eller bearbeta. Jag vet inte hur eller var jag ska börja. Det har varit för mycket för mig. Alldeles för mycket. Hur bemöter man såhär mycket ren och rå smärta på en och samma gång?

På hemmaplan har det också skett förändringar, och jag bor numera själv, i en lägenhet i stan. På obestämd tid. Allt detta tar så himla hårt, speciellt för en tjej som avskyr förändringar. Men trots det har jag väldigt svårt för att känna. Livet är och har inte varit helt, inte på riktigt, den senaste tiden. Jag är inte närvarande, och jag tror jag behöver tid. Tid att tänka, tid att göra vad jag vill, tid att vara ledsen, tid att bara vara. Inga krav. Det är säkert oerhört svårt för andra att förstå. Eller det vet jag att det är. Men ibland kanske man inte behöver förstå, bara acceptera att saker och ting är och blir som de blir.

Jag önskar inte ens min värsta fiende att förlora så många nära på såhär fruktansvärt kort tid. När jag väl är där kanske jag kan skriva, prata och känna på ett annat sätt än vad jag gör just nu. Men det har inte lagt sig än. Man måste försöka göra vad man kan för att överleva, på sitt eget sätt.

Kanske är det okej att bedra det förflutna med några veckor av ångest. Kanske är det vad jag behöver.

I allt detta, i all tragedi, hittar jag så himla mycket kärlek. Kärlek i sorgen, i smärtan, i vänner, i familj, i vardagen. Det är sånt som gör att man klarar av att ens kliva upp ur sängen på morgonen. Jag blir varm av hur mycket som nu blivit uppenbart för mig. Omtanke jag bara kunnat drömma om. Jag är så obeskrivligt tacksam! Och jag bär med mig allt, genom hela livet. Oavsett vad som händer.

Collage

Tre änglar. Tre sorger. Tack för att jag fick vara en del av era liv ♥

onsdag

23

september 2015

0

COMMENTS