Bea Landberg

En 24-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

Monthly Archive: juli 2016

måndag

25

juli 2016

0

COMMENTS

tisdag

19

juli 2016

0

COMMENTS

Det är en liten pojke!

Written by , Posted in All posts, Pregnancy

I lördags förlorade vi som sagt en ängel till. Man dränks i en våg av brutal sorg. Och det skär i hjärtat av att se nära och kära lida av saknaden till bröder och söner, utan makt att kunna göra smärtan mindre plågsam. Tre liv har släckts, alldeles för tidigt.

Liv släcks och nya tänds, det är livets gång. Och igår fick vi äntligen se den lilla människan vi väntar på. En liten pojke sägs det vara. Allt såg normalt och bra ut, det lilla hjärtat slog så fint. Tårarna rinner av lycka och sorg om vartannat. När livet är sådär trasigt vackert. Jag har en obeskrivlig längtan till det här barnet. Och det är en tröst i att veta, att det nu finns tre vackra änglar som vakar över vår lilla kille ♥

Ultraljudsbild2

söndag

17

juli 2016

0

COMMENTS

Vackert trasigt, livet.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Brutal sorg bara sköljs över oss, gång på gång. Och det spelar ingen roll att tiden läker alla sår. Ärren som blir kvar påminner oss, vilar där som en bottenlös skugga och tar oss tillbaka till dagen då vi skar oss.

Det senaste året har vi förlorat vår kusin Ronny, morbror Samme, och igår vår fina kusin Oscar. Tre liv har släckts, alldeles för tidigt.

Jag har upplevt sorg förut, känt smärta och somnat gråtandes. Jag har gått igenom jobbiga saker och jag har lärt mig hur man successivt byggs upp igen efter saker som gör ont. Men världen har aldrig varit så färglös som den är just nu. Ett år jag aldrig kommer att förstå. Dödsfall efter dödsfall. Jag har tagit bort min hund och bästa vän sen 13 år tillbaka. Jag har förlorat relationer till människor jag tycker om. Och nu även blivit av med Okki, en hund som varit min trygghet under två års år. Hon har funnits där genom bråk, sorg och tre flyttar. Min undanflykt och plats att falla tillbaka på. Det känns som att det lilla jag kunde kalla trygghet nu är borta. Bit för bit har delar av det som gör livet till mitt liv försvunnit. Någon har plockat ut mitt hjärta ur bröstet, slitit det i bitar och bara lämnat kvar en tröstande del som gör så att man orkar.

När en tragedi sker så blöder man inte bara för situationen. Allt kommer som en våg, man drunknar i gamla sorger och smärtor som man egentligen aldrig blivit av med. Man bara lär sig att leva utan det som en gång var. Och jag undrar, kan jag ens älska som jag en gång älskat?

Minnen gör ont, men man lär sig att leva vidare trots förluster. Jag kan inte ens sätta ord på känslor som jag känner längre. Att texta efter någon form av förståelse är meningslöst. Alla sörjer olika, det känns olika. En del gråter, andra inte alls. En del pratar, andra inte. Samma person kan sörja på olika sätt. Sorg visar sig inte bara genom tårar. Jag kan stänga av totalt, ilsken, motarbeta, till att nästa stund falla ner i apati, till att i nästa stund försöka torka bort alla miljoner tårar som rinner efter kinderna. Och det är extra svårt, när man har svårt att acceptera sig svag i någon annans sällskap. Det är extra svårt att befria en frustration och samtidigt se sina nära och kära lida. Det är extra svårt att känna hur hoppet sakta försvinner, när hoppet är det sista som lämnar oss. För att det är vad det är, det här året. Extra, jävla svårt. Man byggs upp för att sen raseras, om och om igen. Lite trasigare än gången innan går vi vidare, ler med en övertygelse om att allt är bra.