Bea Landberg

En 24-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

Daily Archive: januari 14, 2017

lördag

14

januari 2017

0

COMMENTS

Min diamant!

Written by , Posted in All posts, Love Family, Pregnancy

Han är utan tvekan det vackraste jag någonsin sett. Älskar hans blick och hur det alltid ser ut som att han tänker intensivt. Om än tiden redan springer iväg, så längtar jag till att få följa med och se hans personlighet växa fram. Min favoritplats kommer förevigt att vara vid din sida lilleman! ♥

lördag

14

januari 2017

4

COMMENTS

Min förlossningsberättelse!

Written by , Posted in All posts, Pregnancy

Här kommer den som många önskat, öppet och ganska detaljerat, så att ni är medvetna om det innan ni läser. Jag har försökt att dra ner på ord, men långt blev det lik förbannat. Jag födde i vecka 38+2, och här nere är den sista, suddiga bilden på magen innan han kikade ut. 

Tisdag den 6/12 vaknade jag 05 på morgonen av att jag kände mig konstig. Jag klev upp och gick in på toaletten. Det första jag märkte var en blodblandad flytning i trosskyddet, jag tänkte direkt att det måste vara det sista av slemproppen som släppt. Strax efter det kräktes jag två gånger, la mig på toagolvet och mådde så dåligt att jag inte tog mig därifrån. Magsjuka kändes det inte alls som, jag kände inget direkt illamående. Mathias klev upp vid 08, gav mig en smörgås och juice som jag fick i mig. Kräktes en gång till efter det. Resten av dagen var något bättre, men kände mig konstig och skakig i kroppen.

Onsdag den 7/12 startade dagen med ett besök hos barnmorskan, kände mig precis som vanligt igen, som att inget hade hänt. Rådfrågade henne om dagen innan, och hon sa att det var normalt. Att det mest troligt var slemproppen, och att många kräks i slutet på grund av olika anledningar. Vi bokade in nästa träff två veckor bort, men innan jag gick fick jag en kram, sen sa hon att hon inte tror att vi hinner ses mer. Jag var inte den enda som hade en känsla av att han skulle komma tidigare! På kvällen fick jag lite ont i magen igen, liknande mensvärk, men inte direkt värkar vad jag kan komma ihåg nu. Inget som gjorde speciellt ont i alla fall.

Torsdag den 8/12 startade förvärkarna. De kom och gick under dagen, värst var de under kvällen och natten. Jag fick inte mycket sömn. Fredag 9/12 var det ganska lugnt på förmiddagen, men under eftermiddagen satte det igång igen. Ondare än dagen innan. Jag försökte klocka dem, men de var oregelbundna. De kom med 4 till 6 minuters mellanrum och höll i sig i 40 sekunder ungefär. Jag tog alvedon och använde en vetekudde på magen, men att duscha varmt fungerade absolut bäst.

Lördag 10/12, denna förmiddag var också lugn, men vid 14-tiden kom liknande värkar som jag hade haft under fredagskvällen tillbaka. Fortfarande ganska oregelbundna. Dessa värkar ökade dock under hela kvällen, de kom tätare och tätare och gjorde ondare och ondare. Försökte hålla mig vaken framför tv:n för att tänka på annat. Mathias frågade några gånger om vi skulle åka in, men jag trodde inte alls att det var dags eftersom att jag då hade haft förvärkar under några dagar. Vi bestämde oss för att gå och lägga oss istället, hoppades på lite sömn åtminstone. Men det gick inte alls. Nu var de så smärtsamma värkar att det var jobbigt att andas igenom dem. Mathias klockade dem och de kom ganska regelbundet vid det här laget, cirka 3 minuter mellan varje värk. Jag ringde in och barnmorskan gav mig råd om alvedon och dusch, men sa att jag fick komma in på en koll om jag ville. Kändes oerhört jobbigt att åka iväg mitt i natten, -efter smärta och 3 sömnlösa nätter-, men vi tog med väskorna och åkte ändå, vi tyckte att det var värt en undersökning så vi fick veta hur allt såg ut.

Kring 04:30 kom vi fram på Sunderbyn, nu är vi alltså inne på Söndag den 11/12. Vi började med CTG, -som mäter hur täta värkarna är, hur starka och barnets puls under sammandragningarna. Efter det kände bm efter hur öppen jag var, ”Du har jobbat på bra hemma, du är 5 centimeter öppen, här blir du kvar!”, sa hon i samma sekund som hon slet av mig byxorna och trosorna. Lite chockade var vi båda två, vi hade inga planer på att stanna kvar, vi tänkte bara åka upp på en koll, men så blev det inte.

Jag fick hoppa i ett varmt bad och dricka lite saft i väntan på att vattnet skulle gå. Det var mysigt, Mathias satt bredvid och pratade. Men efter en timme gav jag upp, ont hade jag och ville bara lägga mig i sängen.

Något vatten kom aldrig, så vid 08:00 tog barnmorskan hål på hinnorna så att det gick. Efter vattnet blev värkarna något helt annat kan jag säga! Jag har hört att det är skillnad, men att det skulle vara så tydligt och gå så fort trodde jag inte. Jag blev ganska direkt introducerad lustgas, men jag var så fruktansvärt hungrig och tänkte att jag måste få mat om jag ska ta mig igenom denna förlossning. Vi fick mackor och fruktsoppa serverat. Jag blev dock fruktansvärt torr i munnen av lustgasen att det var omöjligt att tugga, värkarna kom även tätare och tätare så jag hade inte en chans i världen att hinna äta. Jag slet tag i Mathias hand och spottade ut den tuggade mackan i handen på honom, kanske tre gånger efter varann, sen sket jag i att äta…

Mathias hade koll på skärmen som berättade när en värk var på gång, på så sätt hann jag förbereda mig och sätta lustgasten vid munnen. Men så tätt som de kom kändes det som att jag aldrig hann vila emellan. Under värkarna slet jag Mathias tröja över hans huvud medan han satt där under och peppade mig. Haha! När jag sen kände att kroppen började krysta av sig själv så bad jag honom springa efter barnmorskan. Då var det dags!

Två barnmorskor och en undersköterska var med hela tiden. Guidade mig och var till mycket hjälp. Frågade några gånger om jag ville ha någon smärtlindring, men jag var inställd redan innan förlossningen på att klara mig utan, alternativt bara på lustgas, -vilket jag gjorde. Jag vet inte riktigt om jag tyckte att lustgasen hjälpte så mycket mot smärtan dock, för när det väl var dags att börja krysta så fick jag inte ha den mer. Jag kände mest att hålla i masken under värkarna gjorde så att man andades bättre, och lite lugnare. Men det där är nog högst individuellt. Och det är viktigt att man gör precis som man själv känner. Ett tips till er som inte fött barn än är att inte hugga allt i sten. Åk in till förlossningen med ett öppet sinne, man vet aldrig hur det går eller hur man känner när man väl är där, och det är helt okej att ändra sig.

När jag fick höra att halva huvudet var ute frågade jag hur många krystningar som var kvar. Då fick jag till svar ”Det är ganska tajt här, så några stycken till i alla fall”. I tankarna ville jag ge upp där och då, för jag ska inte sitta här och försöka försköna krystandet, det gör jävligt ont! Men, trots det så tog det nog bara tre krystningar till, sen gled han ut! Klockan 10:54, hel och helt perfekt! Jag och Mathias tittade direkt ner på honom, tittade på varann och sa gång på gång hur fin han var! Jag fick upp han på bröstet, blodig, kladdig och blå. Och det är faktiskt så som alla säger, man glömmer helt bort vilken smärta det är man precis tagit sig igenom.

…Men när barnmorskan sen sa ”Det är bättre att du krystar ut moderkakan än att vi ska trycka ut den, för det tar ondare”. Då tänkte jag att gud förbannat, har inte jag precis krystat ut en unge, är det inte över nu! Men en krystning tog det och ut kom den på en gång, gjorde inte alls ont. Jag hade turen att inte spricka heller, tack vare ett bra krystningsarbete bland annat, sa barnmorskan. Så det är ett till tips, – lyssna på vad de säger. Krysta när du ska krysta, och håll tillbaka när de säger det. Om än det är jobbigt så tror jag man gör sig själv en stor tjänst genom att försöka vara närvarande under förlossningen, trots smärtan som vill bedöva hela hjärnan och förmågan att kunna tänka. Jag sprack som sagt inte, men fick någon bristning på insidan, så där sydde hon några stygn. Men det tyckte jag inte heller kändes.

När allt var klart lämnade de rummet och vi fick säkert en och en halv timme tillsammans. Vi och vår kletiga lilla kille. Efter det fick jag hoppa in i en dusch medan Mathias var med och tvättade och klädde på honom. När jag kom ut satt han med honom inlindad i en filt, för första gången i sina armar. Det hade jag längtat i så många månader på att få se. Oerhört vackert, en känsla som inte går att beskriva. Fylld av kärlek!

Vi blev förflyttade till bb och fick ett eget rum. Mathias sprang till bilen och hämtade våra väskor, där vi hade lämnat dem i tron om att vi bara skulle in snabbt på en liten undersökning, men så blev det inte riktigt, haha! Vi åt godis, tittade på lillen, kramades, pussades, tittade på lillen, kontaktade nära och kära, tittade på lillen lite till. Sånt man gör de första dygnen, då allt bara är overkligt. Vi hade ett mysigt första dygn, jag tror inte ens vi sa så mycket egentligen. Vi bara satt och fascinerades över att han äntligen var hos oss, studerade hur han såg ut och kände oss sådär äckligt lyckliga.

Vid lunch dagen efter fick vi åka hem, han blev godkänd på läkarkontrollen och vi tyckte det kändes skönt att få komma hem. Jag trodde att det skulle kännas som att vi stulit honom när vi körde därifrån, men någon sån känsla fanns inte alls. Allt kändes så naturligt från första stund, och gör fortfarande.

Jag ska försöka att inte skriva en hel bok, men det finns hur mycket som helst att säga! Första tiden hemma, amning, känslor, kroppen, partner, släkt och vänner. Att skaffa barn är så mycket mer än en förlossning. Men det hinner jag ta senare om så önskas. Ni får hemskt gärna fråga mig vad ni vill, eller önska inlägg. Det tycker jag bara är roligt! Men sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd över min förlossning, över personalen på Sunderby sjukhus. Tacksam över mina fina pojkvän och sambo som stöttade mig från början till slut, satt vid min sida hela tiden. ”Ett bra team” var vi, som barnmorskorna så fint sa efteråt. Det här är utan tvekan det häftigaste jag har varit med om i hela mitt liv. Och hur bra nu förlossningen än gick, så är jag mest lättad och glad över att vår vackra pojke är frisk och kry. Det är allt som har betydelse i slutändan!