Bea Landberg

En 24-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

Daily Archive: mars 1, 2017

onsdag

1

mars 2017

0

COMMENTS

Alla livets skiftningar

Written by , Posted in All posts, Life, Love Family

Jag har suttit och textat lite ikväll, medan killarna i mitt liv legat på soffan och sovit så sött. Fruktansvärt tryggt, är nog det bästa sättet att förklara känslan på. Jag ramlade i vilket fall som helst över ett inlägg ifrån förra året → (Vackert trasigt, livet). Mer exakt ett inlägg jag skrev den 17e Juli, alltså dagen efter att Oscar gick bort. Och jag kunde inte låta bli att reflektera och tänka tillbaka en stund när jag läste det.

Jag är en sån person som fascineras över livet om och om igen. Hur en kropp, en hjärna och ett hjärta kan raseras och byggas upp på det mest brutala sätt. Och hur vi bara kämpar på som om det hemska som hänt inte alls var så hemskt. Varken då eller nu. Jag hoppade fram och tillbaka, hälsade på mitt liv för ett, två och tre år sedan. Doppade fingrarna i lite gammalt bläck som jag brukar säga. Och den som inte gått i mina skor kan inte känna vad jag känner. Den som inte upplevt vad jag upplevt kan inte tänka vad jag tänker. En resa genom tiden helt ensam, som alla kan behöva ibland.

Jag bröt upp ett fyra år långt förhållande, i samband med att jag tog bort min hund och bästa vän. Två oerhört stora tryggheter borta, från en dag till en annan. Flyttade och bodde själv, utan familj, utan partner. I samband med allt detta förlorade jag och mina nära tre familjemedlemmar efter varann, alldeles för tidigt. Min morbror och mina fina kusiner, det går inte en hel dag utan att jag tänker på dem. Jag sörjer än, som om man någonsin slutar. Eller som nämnt tidigare, bara lär sig att leva på nytt. Så mycket smärta och sorg från alla håll, helt avskalad under en lång period. Det river att tänka tillbaka på allt som varit. Men att gå från det till livet som det ser ut nu idag, är fullkomligt overkligt. Allt har gått fruktansvärt fort. Här sitter jag i ett fint hus, med ett barn som är det vackraste jag sett i mitt 24-åriga liv. Jag är mamma, mitt i allt.

Och Mathias. Fina, underbara, roliga Mathias som jag bara vill strypa ibland, men som har gett mig det där som togs ifrån mig för ett, två och tre år sedan. Mathias har gett mig den största tryggheten som jag någonsin har känt, och för mig personligen är det större än allt annat. Och sen har han gett mig Thilian. Den där delen som har gjort hela mig hel. Det som inte går att beskriva. Han är delen som tog det där trasiga och läkte mig, bara genom att existera.

Att ha träffat, fått och får leva med Mathias är det jag är mest tacksam över, och Thilian, han är den jag andas och lever för. Helt plötsligt har mitt liv en mening som som det aldrig förut haft. Och jag känner mig helt, och fullkomligt trygg. OM ni bara visste hur mycket det betyder för mig att kunna skriva det.