Bea Landberg

En 24-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

Life Archive

måndag

31

juli 2017

0

COMMENTS

Ge mig det djupaste du har

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Ibland kommer det kvällar och nätter då själen tar en vandring till det förbjudna. Nuet existerar inte, hjärna och hjärta sliter varandra i tusen bitar och allt är spännande. Ta mig inte tillbaka, än, jag ber.

Jag har ett stort behov av djupa intellektuella samtal. Bara sitta vid en eld, vid vattnet. Den där förmågan att bara sitta och prata. Om livet, döden, kärleken, om vad som helst. Eller varför inte en fabulerande flykt in i fantasin. Tiden bara springer iväg men i samtalen står allting stilla. Man vill bara ha mer, och mer. Jag, vill ha mer. Men jag känner att det inte riktigt finns utrymme i ett ytligt samhälle. Jag väljer att bara lyssna i bristen på intresse. För vem vill prata om väder eller vad grannen kör för bil, egentligen.

Man måste allt för ofta anpassa sig till människor vad gäller samtal. Det finns inget utbyte, inget jag kan hämta. Sluta ta av min tid, skriker kroppen ibland. Jag vill ha människor att andas med, att laddas med, att aldrig tröttna på. Ibland frågar jag mig själv, kan vi börja om? En gömd önskan, förbjudet och opassande kanske. Men tänk om vi kunde lära om vad vi redan vet. Låt mig presentera mig för första gången!

Att samtala är underskattat. Att mötas på djupet bortprioriteras av hektiska dagar. Varför gör ni såhär? Pratar ni med varandra. – På riktigt.

 

 

 

måndag

29

maj 2017

2

COMMENTS

Den ständiga orättvisan i besvikelsernas krig

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Ibland letar man efter ett tecken som ska sudda ut raderna man planerat att skriva. Men alla dessa märken kommer aldrig att försvinna, det spelar ingen roll hur mycket man försöker att ta bort dem. Och det finns för många, för många människor som är omedvetna om livets alla färger. Personer som alltid har stått på samma plats, känt samma känslor och gjort val bara för att de vill. Hur ska de som aldrig sett lära sig att se? Hur kan man få en annan människa att förstå hur det känns att mörda sig fram i livet. Hur det känns när man förlorar varje anledning som man har kvar. Om och om igen.

Så många gånger som jag undrat, och svaret irriterar mig lika mycket varje gång. Att om man inte gått igenom samma sak kommer man aldrig att förstå. Får det vara så enkelt? Att vissa bara kommer undan. Att man på alla sätt försöker visa, här, se mig, här är min jävla trasighet. Men de är förmögna att skära en ändå.

Människan slutar aldrig att förvåna mig. Det är för enkelt att sarga en annan människas hjärta. Alldeles för enkelt, för en del. Och det är orättvist, att det alltid är samma människor som förlorar i besvikelsernas krig.

Om hämnden verkligen var ljuv skulle jag använda vassa stenar som vapen. Bojor tunga av järn. Dränka ett hjärta i besvikelse samtidigt som jag tycker synd om mig själv. …Men det är ett privilegium att inte vara kapabel till att såra. Och det är vad jag vill lära min son. Att aldrig hämnas. Att älska utan gränser, att inte döma. Att trösta den som behöver det som mest, när den förtjänar det som minst.

Mitt barn kommer att begå misstag, gråta, vara fylld av ilska och förvirring på samma gång. Och när den dagen kommer ska jag finnas vid hans sida, säga precis vad jag tycker, lägga armen om honom och be honom att rätta till det han gjort fel. Mitt barn får bli vad han vill, vem han vill. Göra precis det hans hjärta ber honom att göra. Men om mitt barn någon gång väljer att göra en annan människa illa, då har jag misslyckats som mamma.

Ingen fattar hur ont det gör att vara ensam med en sorg som man inte själv förstår. Jag vill ge min son den bästa uppväxten jag bara kan, men jag ska färglägga världen för honom. Det riktigt svarta, det vita och allt det fina. Göra honom medveten om det dåliga, lära honom att alla människor inte haft det lika lätt. Fylla honom med tacksamhet, kärlek, tröst, förståelse och empati. Väx och bli vacker, försök att alltid vara den större människan i varje utmanande situation. Jag finns med dig hela vägen.

måndag

20

mars 2017

0

COMMENTS

Som ett beroende att bli av med

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

För att jag läste en text som handlade om att det enklaste sättet att bli lycklig igen är att bestämma sig för ett datum när man ska bli det. Bara vara destruktiv, dekadent och hur jävla ledsen som helst fram till dess. 

Men hur enkelt kan man förvandla sömnlösa ögon till något vaket, när man kan höra sitt hjärtas tårar rinna genom kroppen. Ge mig ett datum att förvrida och skriva om. Ge mig något konkret att skjuta upp tills ångesten inte längre sliter sönder mitt bröst. 

Jag vill berätta att man klarar sig samtidigt som det drabbar mig som ett illamående. Kanske är det bara förvirringen och subjektiviteten man fruktar i ögonblicket som kärlekssagan når omvärlden. Att det inte är stort. Att det sen ramlar över en, att man sitter där och ler på sitt eget datum. Trots att hjärtat gör ont.

∼Bea

 

onsdag

1

mars 2017

0

COMMENTS

Alla livets skiftningar

Written by , Posted in All posts, Life, Love Family

Jag har suttit och textat lite ikväll, medan killarna i mitt liv legat på soffan och sovit så sött. Fruktansvärt tryggt, är nog det bästa sättet att förklara känslan på. Jag ramlade i vilket fall som helst över ett inlägg ifrån förra året → (Vackert trasigt, livet). Mer exakt ett inlägg jag skrev den 17e Juli, alltså dagen efter att Oscar gick bort. Och jag kunde inte låta bli att reflektera och tänka tillbaka en stund när jag läste det.

Jag är en sån person som fascineras över livet om och om igen. Hur en kropp, en hjärna och ett hjärta kan raseras och byggas upp på det mest brutala sätt. Och hur vi bara kämpar på som om det hemska som hänt inte alls var så hemskt. Varken då eller nu. Jag hoppade fram och tillbaka, hälsade på mitt liv för ett, två och tre år sedan. Doppade fingrarna i lite gammalt bläck som jag brukar säga. Och den som inte gått i mina skor kan inte känna vad jag känner. Den som inte upplevt vad jag upplevt kan inte tänka vad jag tänker. En resa genom tiden helt ensam, som alla kan behöva ibland.

Jag bröt upp ett fyra år långt förhållande, i samband med att jag tog bort min hund och bästa vän. Två oerhört stora tryggheter borta, från en dag till en annan. Flyttade och bodde själv, utan familj, utan partner. I samband med allt detta förlorade jag och mina nära tre familjemedlemmar efter varann, alldeles för tidigt. Min morbror och mina fina kusiner, det går inte en hel dag utan att jag tänker på dem. Jag sörjer än, som om man någonsin slutar. Eller som nämnt tidigare, bara lär sig att leva på nytt. Så mycket smärta och sorg från alla håll, helt avskalad under en lång period. Det river att tänka tillbaka på allt som varit. Men att gå från det till livet som det ser ut nu idag, är fullkomligt overkligt. Allt har gått fruktansvärt fort. Här sitter jag i ett fint hus, med ett barn som är det vackraste jag sett i mitt 24-åriga liv. Jag är mamma, mitt i allt.

Och Mathias. Fina, underbara, roliga Mathias som jag bara vill strypa ibland, men som har gett mig det där som togs ifrån mig för ett, två och tre år sedan. Mathias har gett mig den största tryggheten som jag någonsin har känt, och för mig personligen är det större än allt annat. Och sen har han gett mig Thilian. Den där delen som har gjort hela mig hel. Det som inte går att beskriva. Han är delen som tog det där trasiga och läkte mig, bara genom att existera.

Att ha träffat, fått och får leva med Mathias är det jag är mest tacksam över, och Thilian, han är den jag andas och lever för. Helt plötsligt har mitt liv en mening som som det aldrig förut haft. Och jag känner mig helt, och fullkomligt trygg. OM ni bara visste hur mycket det betyder för mig att kunna skriva det.

tisdag

28

februari 2017

0

COMMENTS

Vad jag tycker om dop…

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Som alla våra och nära och kära redan vet så har vi bestämt oss för att inte döpa Thilian. Många kanske tycker detta är underligt, tråkigt, konstigt. Vad vet jag. Och egentligen bryr jag mig ytterst lite om vad andra tycker, precis som med allt annat i mitt liv. På grund av att det är just det, mitt liv. Men jag har ändå tänkt skriva en kort tanke kring dop och vad jag tycker om det. Jag lämnar Mathias utanför. Exakt vad han tycker får stå för honom, allt jag kan säga är att vi är överens om valet att inte döpa vår lilla kille.

Jag kan lite enkelt inleda med något som ni säkert redan vet, och det är att de flesta som idag gifter sig eller döper sina barn i kyrkan inte är troende, utan gör det för att ”alla andra har gjort det”. Och jag skulle kunna avsluta inlägget redan där, och säga att jag bara tycker det är tråkigt, rent ut sagt. När allt ska göras på ett visst sätt, när det är bestämda regler som ska följas. Allt behöver inte vara på ett sätt av den tragiska anledning att ”det alltid har varit så”. Med ett öppet sinne blir livet roligare.

Om vi tar det ett steg längre då, så kan jag säga att jag har svårt för gamla, religiösa traditioner. Ni som läst min blogg sen innan vet att jag avskyr religioner av alla dess slag. Därför har jag svårt att bortse från dopets egentliga mening. Om än många bara ser det som en fin grej, att stå i en vacker kyrka och lyssna på en präst som säger några sköna ord om gud och välsignar det nya barnet, så är dopet i själva verket ett ställningstagande. -Att skaffa medlemskap i den svenska kyrkan och uppfostra barnet enligt kristen tro. Och med den vetskapen så kan jag inte låta bli att ifrågasätta och undra, varför i hela friden ska vi döpa våra barn?

Varför låter vi små barn som inte kan föra sin egen tala gå med i en religion bara för att ”det är så man brukar göra”, eller för att föräldrarna på något sätt tycker att det är fint eller intressant. Tänk om denna människa i själva verket inte samtycker.

Jag vill att vår son ska få välja själv om han vill gå med i kyrkan när han blir äldre. Om han vill bli kristen, buddhist, muslim eller religiös på något som helst sätt, har jag och Mathias ingenting med det att göra. Lika lite som vi har något att göra med vem han väljer som partner.

Så, då vet ni lite hur jag tänker kring dop. Tur att vi alla har olika åsikter och att vi får göra precis hur vi vill. Istället för dop så har vi planerat att ha namngivning för Thilian. Vad det då innebär är lite upp till var och en. Jag ser det som ett litet kalas, där vi fikar, umgås och bjuder på ett fint välkomnande av vår lilla diamant!

Ps; av samma anledning som ovan vill jag inte heller gifta mig i kyrkan, när eller om den dagen nu kommer!

söndag

20

november 2016

2

COMMENTS

Kaotisk klart och behagligt besvärligt.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Hjärna eller hjärta, styrd och dragen fram och tillbaka. Knuffad. Beredd att göra vad som helst för det man älskar. Ingen tid till ånger, fullkomligt fylld och driven av den ljuvliga vardagen. Befriar frustrationer på samma sätt som att torka upp spilld mjölk. Välkomnar en ny drog i mitt liv. Ett begär, som slår ut allt annat. Kemiska ämnen, så härligt förblindad. Jag älskar allt.

Tittar ut, och ser svart snö täcka marken i min fantasi. Borta, igen. Knyt fast mig i köksstolen och klipp av mig håret. Svidande ögon och läppar blöta av salt. Gör allt för att hålla tillbaka en besvikelse som inte förtjänas. Obeskrivligt oduglig, inte kapabel till någonting alls. Det är som att sopa snö från en bil som ändå inte startar. Det är som att köpa dyra skor som aldrig passar mina fötter.

Onödigt att texta efter förståelse.

Men raring, jag önskar att jag kunde vara hos dig. En kick av kokain. Stilla min lidelse och dränk mig i begärelse. Underbart stillsamt. Tryggt, tills jag måste fylla ut mina dagar igen, fylla ett tomrum med tröstande tankar och gömma något som jag vet existerar. 

Se i mina ögon att jag menar det. Men missa väggen av svidande maktlöshet som går rakt igenom kroppen. Hur är det möjligt. Förtjust, förälskad, frustrerad och helt urholkad på samma gång. Omättlig kanske. Vem vet.

∼Bea

road#wordporn

söndag

17

juli 2016

0

COMMENTS

Vackert trasigt, livet.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Brutal sorg bara sköljs över oss, gång på gång. Och det spelar ingen roll att tiden läker alla sår. Ärren som blir kvar påminner oss, vilar där som en bottenlös skugga och tar oss tillbaka till dagen då vi skar oss.

Det senaste året har vi förlorat vår kusin Ronny, morbror Samme, och igår vår fina kusin Oscar. Tre liv har släckts, alldeles för tidigt.

Jag har upplevt sorg förut, känt smärta och somnat gråtandes. Jag har gått igenom jobbiga saker och jag har lärt mig hur man successivt byggs upp igen efter saker som gör ont. Men världen har aldrig varit så färglös som den är just nu. Ett år jag aldrig kommer att förstå. Dödsfall efter dödsfall. Jag har tagit bort min hund och bästa vän sen 13 år tillbaka. Jag har förlorat relationer till människor jag tycker om. Och nu även blivit av med Okki, en hund som varit min trygghet under två års år. Hon har funnits där genom bråk, sorg och tre flyttar. Min undanflykt och plats att falla tillbaka på. Det känns som att det lilla jag kunde kalla trygghet nu är borta. Bit för bit har delar av det som gör livet till mitt liv försvunnit. Någon har plockat ut mitt hjärta ur bröstet, slitit det i bitar och bara lämnat kvar en tröstande del som gör så att man orkar.

När en tragedi sker så blöder man inte bara för situationen. Allt kommer som en våg, man drunknar i gamla sorger och smärtor som man egentligen aldrig blivit av med. Man bara lär sig att leva utan det som en gång var. Och jag undrar, kan jag ens älska som jag en gång älskat?

Minnen gör ont, men man lär sig att leva vidare trots förluster. Jag kan inte ens sätta ord på känslor som jag känner längre. Att texta efter någon form av förståelse är meningslöst. Alla sörjer olika, det känns olika. En del gråter, andra inte alls. En del pratar, andra inte. Samma person kan sörja på olika sätt. Sorg visar sig inte bara genom tårar. Jag kan stänga av totalt, ilsken, motarbeta, till att nästa stund falla ner i apati, till att i nästa stund försöka torka bort alla miljoner tårar som rinner efter kinderna. Och det är extra svårt, när man har svårt att acceptera sig svag i någon annans sällskap. Det är extra svårt att befria en frustration och samtidigt se sina nära och kära lida. Det är extra svårt att känna hur hoppet sakta försvinner, när hoppet är det sista som lämnar oss. För att det är vad det är, det här året. Extra, jävla svårt. Man byggs upp för att sen raseras, om och om igen. Lite trasigare än gången innan går vi vidare, ler med en övertygelse om att allt är bra.

tisdag

24

maj 2016

0

COMMENTS

Året tog en snabb vändning!

Written by , Posted in All posts, Life, Love Family, Pregnancy

Det dryga året som varit har gett mig bestående sår i hjärtat. Smärta, besvikelse, sömnlösa nätter och kinder blöta av tårar. Vi har förlorat min kusin, vi har förlorat min morbror. Jag har sagt farväl till min hund, -bästa vän, och brutit upp relationer som jag för all framtid kommer att bära med mig. Det ligger alltid ett sorgligt täcke över avslut, tills ett nytt spännande kapitel tar fart.

Det finns nu en sårbarhet hos mig, i att känna genuin glädje och lycka. Det finns en medvetenhet, om att det alltid finns en plågsam baksida av att älska riktigt mycket. Men jag brukar säga det, hitta det du älskar och låt det döda dig. För det finns inget finare än att bli förälskad i livet om och om igen.

Vi väntar nu på att en liten en ska komma till världen. Ett december -eller januaribarn, det får tiden utvisa! Det senaste året har vänt upp och ner på min tillvaro, på hela mitt liv. Men det är väl så, att vi tar oss igenom livet på sätt vi aldrig kan förstå. Och vi testas gång på gång, för att lära och växa som människa.

Att gå från besked om att jag kommer behöva hjälp den dagen det är dags att skaffa barn, till att i nästa stund vara gravid, det är lite överväldigande. Men jag känner en trygghet, en lycka och ett lugn som jag inte känt på en mycket lång tid. Jag har Mathias vid min sida, som jag aldrig skulle kunna texta min uppskattning till. Han är fantastisk på så många sätt. Och jag bär på en kärlek och en obeskrivlig längtan. Det känns som att det här barnet valt att komma just nu för att färglägga min värld.

Jag ska försöka blogga och uppdatera lite mer nu hade jag tänkt. Men vi börjar väl såhär för nu, och bjuder på en första magbild. Inte så stor än, men för mig känns det som att det har hänt mycket! V.11.

bloggv11

tisdag

5

april 2016

0

COMMENTS

Ständigt, mina käras advokat.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Aj. Hur ont det gör, när den bittra sanningen når dig än en gång, som så många gånger förut. Det känns som att allt stinker om ärlighet, brutalt. Och jag vill bara hålla andan.

Det är som att det stiger fram igen, det där känsliga barnet. Säger ingenting, bara står där framför mig. Låter mig känna och få tillbaka sånt som jag så många gånger kastat bort. Orättvist anklagad gång på gång, bränd utav ord som inte ens blir sagda. Ett barn som inte alltid behärskar konsten att föra sin egen talan. Men alltid är den som lyssnar. Omsorgsfullt. Fan.

Min hjärna gör ihärdiga ansträngningar för att dölja en frustration, när individer kliver ur sitt skal och börjar samarbeta. Motarbeta. En vuxen närvaro som plötsligt växer fram från ingenstans.

Gör mitt bästa för att förmedla en oberörd vakenhet. Omöjligt att uttrycka mig så konkret, klart och tydligt. Fullkomligt ointresserad utav en bekräftelse av förståelse.

Ni begränsar mig om och om igen. Trött på att vara tolerant. Måste jag alltid vara extra förtroendegivande för att kunna citera vackra citat? Ärligt.

∼Bea

öböä

fredag

4

mars 2016

0

COMMENTS

Utåtriktad introvert, förstå mig som aldrig förut

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Inåtvänd introvert eller utåtriktat extrovert. Det är det man brukar prata om. Sätter etiketter på människor direkt. Men att vara utåtriktat introvert? Det träffade helt rätt.

Jag hittade världens bästa artikel idag (översatte den snabbt här nedanför). Den beskriver så himla bra hur jag är som person! Och säkert många andra introverter. Det är allt för vanligt att folk missuppfattar hur andra i ens omgivning fungerar. introvertttTar för givet, helt enkelt. Man utgår bara utifrån det första man ser, och ack så oerhört fel det kan bli då. Personer kan verka lika på ytan, för att man är social och trevlig, exempelvis. Jag har skrivit ett inlägg om det tidigare. Att man – trots sina sociala sidor – kan besitta en inåtvänd personlighet. Exakt så är jag. Och det är väldigt intressant att läsa om de olika personlighetstyperna som finns. Många är inte ens medvetna om hur, eller varför de fungerar som de gör i vissa situationer. Så om ni vill lära er mer kan jag varmt rekommendera boken ‘Introvert, den tysta revolutionen‘.

  • När jag möter dig efter en lång dag kanske jag är irriterad. Eller helt enkelt inte vill prata – Det har ingenting med dig att göra. Utåtriktade introverter blir trötta av sociala tillställningar. Och behöver ladda upp batterierna, ofta själv, – speciellt om det varit en dag bland mycket människor.
  • Jag är ofta charmig och kan mycket väl vara festens mittpunkt, men – Du skulle nog bli förvånad om du visste hur mycket av min tid jag lever i mina tankarna. Många tolkar oss för att vara extrovert, men vi är alldeles för själviakttagande och överanalyserande för att vara det.
  • Om jag gillar dig, så gillar jag dig verkligen – Vi slösar aldrig tid på människor vi inte tycker om. Om vi vill gå på dejt eller bara umgås, så gillar vi dig. Ta det som en komplimang. Det har ingenting att göra med att vi värderar oss själva högt, det är bara så vi fungerar.
  • Ibland vill jag inte prata om någonting alls – Vissa dagar kan vi prata i timmar, men ibland har vi helt enkelt svårt för att svara. Ta det inte personligt. Och anta inte att vi är sura eller ledsna bara för att vi inte pratar. Utåtriktade introverter hatar att prata ibland, för att det tränger sig på och tar våra tankar iväg ifrån något som vi är fokuserad på där och då. Våra hjärnor ändrar inte bana lätt eller snabbt. Och att lyssna och att titta på något samtidigt som våra tankar pågår, kan bli alldeles för mycket att ta in. Vi är väldigt ofta fokuserade, och koncentrerar oss då på just den saken.
  • Men oroa dig inte, för jag är världens bästa lyssnare – För att den sidan gör däremot att vi kan lyssna i timmar. Vi är ett med det du berättar för oss, hur du känner dig. Vi har förmågan att se bakom orden och hjälpa dig med tankar du inte tidigare tänkt.
  • Jag måste doppa min fot i vattnet först – Vi behöver få tid på oss. Att öppna upp. Det är inte enkelt för oss att berätta om allt vi känner, dela med oss om vårt liv eller förklara hur vi fungerar. Kanske inte de första timmarna. Kanske inte det första året. Ha tålamod.
  • Min energi beror på hur omgivningen ser ut – Ja, vi kan lätt bli irriterande. Om vi känner oss bekväma kan vi mer gärna interagera med andra i rummet. Men om vi inte känner oss bekväma, drar vi oss tillbaka och observerar istället. Det är ofta antingen eller. Social eller tystlåten. Och det har ingenting att göra med att vi ogillar någon, – det är faktiskt tvärtom. Vi ogillar kallprat, vilket oftast är vad som sker i grupper av människor. Och lutar oss därför gärna tillbaka för att undvika det så mycket vi kan.
  • Jag hatar den första dejten, det första mötet – Kanske är det för att vi ogillar kallprat. Allt tänkande, analyserade och reflekterande är en stor del av oss. Så att få göra något där vi kan koppla bort den delen är skönt. Vi hittar gärna på något istället för att medvetet sitta och ”lära känna varandra”.
  • Du tror att jag flörtar med alla – Men så är det inte. När vi träffar och pratar med folk, så återkommer vi till punkten om fokusering. När vi pratar med någon så är det som att det är det enda i världen vi helst skulle vilja göra där och då. Vi är oerhört känsliga, så vi går gärna långt och lite till för att få människor att känna sig bekväma och vara glada. Här uppstår en situation där vi är intuitiv och utåtriktad på samma gång.
  • Jag kan se igenom dig. Ditt skitsnack, dina lögner – Så försök aldrig att lura oss. Vi är som en levande lögndetektor. Vi får alltid reda på sanningen… nej, inte nödvändigtvis. Men vi observerar ständigt, och har ett öga för detaljer i vår omgivning, och hos personer. Vi lägger ofta märke till saker som andra inte ser.

People empty me. I have to get away to refill. – Charles Bukowski

introBeFunky Collage

Om du har tagit dig igenom hela texten så kan jag garantera att du nu känner mig lite bättre än du gjorde innan. Kanske kände du till och med igen dig själv i vissa punkter. Kanske till och med i allt. Lämna gärna en kommentar, eller köp boken jag rekommenderade ovan. Du kommer inte att ångra dig!