Bea Landberg

En 25-årig tjej från Norrbotten, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

My Thoughts Archive

söndag

1

april 2018

0

COMMENTS

När man upptäcker att man förtjänar bättre

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Livet har ett roligt sätt att visa och lära oss saker på. Det är som att man sätts i svåra situationer bara för att testas, livet vill se hur vi hanterar och tar oss igenom det. Så frågan är inte om du någon gång kommer att möta motgångar, frågan är vad du väljer att göra när du väl står där.

Vi är alla olika, vi föds med olika förutsättningar, med olika egenskaper. Formas av livet och människor omkring oss. Det är det som är det fina och det inspirerande med olika kapitel i livet. Med personer vi möter, och sen skiljs ifrån. Det är något vi måste acceptera och hantera. Det handlar om förmågan att kunna se ur en annans perspektiv.

I vårt samhälle är det lätt att välja något av alla distraktioner, istället för att möta något vi inte är bekväma med. Som jag har sagt så många gånger, det är ohälsosamt att inte vara närvarande där vi är. Då förblir vi alltid densamma. Envisheten om att inte orka förändras.

Jag har den djupaste tillgivenhet för intellektuella samtal. Bara förmågan att prata om allt det vackra. Om livet, om kärlek, om vad som helst. Jag har en konstant närvaro i allt jag gör, jag ser människor, lyssnar. För det är så vi lär oss av varandra. Men när man är en sån som bryr sig, när man är en sån som sätter andra i första hand, när man alltid är känslomässigt indragen, då blir det tungt ibland. När man ger av sig själv, offrar sig, men inte får någonting tillbaka. När man inte hittar förståelse. När man bara lever som den man är, och tilliten rasar samman under ett enda andetag. Ordlös, maktlös. Att ljuga, såra en människa, och inte tro att det sätter spår och påverkar måste ju vara höjden av idioti. Det är som att kasta en tallrik i golvet, limma ihop den, och tro att den blir lika hel och fin som innan.

Det gör så fruktansvärt ont att bli sviken gång på gång av den personen man skulle göra allt och lite till för. Man sitter där och lyssnar på lögnen, när man vet sanningen. Men trots besvikelser, trots att man vet vad som väntar efter alla gamla misstag, så stannar man. För den här gången krävs det ju mer. Det är som att man inte kan förlora kriget man stridit i. Så envis. Plåga mig, trösta mig, förlora mig, det spelar ingen roll så länge jag orkar.

Sen framställs man som galen av personen som drev en dit. För hur man behandlar en människa får konsekvenser. Det är enkelt att stänga sina ögon för sånt man inte vill se, och det är lättare att prata om andra än att känna skuld över det man själv har gjort. Förklaringar på allt.

Din identitet är en självklar känsla av att kunna vara dig själv i alla situationer. Våga stå för den du är, om än det inte passar alla. Det spelar ingen roll vad du har för tankar, åsikter eller personlighet. Det spelar roll hur du utifrån det väljer att behandla andra. Gör så gott du kan, med förutsättningarna du får. Såra aldrig, ljug aldrig, var trogen. Din identitet och din självbild utvecklas hela livet. Ignorera aldrig spökena omkring dig bara för att livet känns jobbigt. Bemöt dem, kämpa, och gör plats för något annat.

Jag här lärt mig, ju äldre jag blivit, att ett gott hjärta går före allt annat i världen.

torsdag

15

mars 2018

2

COMMENTS

Vad gör vi när livet är jobbigt?

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Jag har varit nära att ge upp så många gånger i mitt liv, när orken tagit slut och sömnlösheten övertagit min kropp. Men någonstans på vägen har jag insett att ingenting egentligen går förlorat om man vill nå något. Om det bästa inte har hänt än. Man står liksom i mitten av att ge upp eller vara stark. Finns inga andra alternativ. Livet kommer inte med genvägar.

Det är skillnad på att må dåligt över något man inte kan förändra, och att må dåligt över att omständigheterna aldrig tycks ta slut. Det är skillnad på att må dåligt på andras villkor, och att må dåligt på grund av sina egna tankar och handlingar. Kan du påverka, förändra, så ligger ansvaret i dina händer. Som Will Smith säger, ingen annan besitter förmågan att göra en annan människa lycklig. Du kan aldrig skylla på någon annan. Det kommer alltid finnas stunder i livet när saker inte går särskilt bra. Vissa kämpar då från första stund medan vissa överger sig själva helt och hållet vid första tecken på motgång. Jag har sett det hända otaliga gånger, och det är dessa människor som alltid, vid vilken ålder man än frågar, befinner sig på samma eller liknande ställe som tidigare. De kör alltid fast. Tror att livet blir bra genom att ta den där genvägen som inte existerar.

Jag klandrar inte personer för att vilja ge upp ibland. Men har man ett mål, vet vad man vill, då är det ens skyldighet och ansvar att göra något åt det. Klarar man inte detta själv så kan man söka hjälp. Att hamna i fällan där tankarna får ta över den inre viljan kommer aldrig att leda till att ens drömmar blir verkliga.

”Många av livets misslyckanden skedde för att folk inte insåg hur nära de var framgång när de gav upp.”

-Thomas Edison-

Idag är en av de där dagarna. Du har fallit igen, du har återigen misslyckats. Det verkar som att du oavsett hur mycket du försöker inte kommer kunna erövra den där bergstoppen som dina drömmar finns på. Du vet att allt kräver ansträngning, men du börjar tro att tiden kanske är inne att ge upp. Kanske är så pass mycket ansträngning inte värt det längre.

Men sedan börjar du komma ihåg alla steg du tog längsmed vägen. All ansträngning du lagt ned, all konsekvent kamp. Du tänker på allt du lärt dig, och ett leende börjar sprida sig på dina läppar. Du visste att detta var svårt, men du vet också att även om du inte erövrat toppen än, har du erövrat en del av vägen, en del av ditt liv.

Ja, du har lidit, men du har även varit lycklig och modig. Du har riskerat allt och har erövrat många av dina rädslor. Och det är då frågan dyker upp: ska du verkligen ge upp nu?

tisdag

6

mars 2018

0

COMMENTS

Ibland kommer livet emellan

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Ibland kan man vara livrädd för livet. För att livet kommer i så många former, alltid plötsligt. Och man tänker, tänk om allt var bra, om det var som det ”ska”. Man ser och hör människor som verkar glada, lyckliga, som att de har allt de någonsin drömt om och önskat sig. Men man kan inte se en sida av en människas liv och bygga upp en bild av verkligheten. Man måste våga visa att allt inte är bra alltid. Man måste låta det vara okej för att orka. Man kan tvivla på alla möjliga saker. Man kan tappa bort sig själv, låta rädslan ta över. Man kan sörja saker som har hänt, men även saker som aldrig blev.

Livet kommer alltid att vara ett enda stort känslokaos, hur vi än gör. Det enda vi kan försöka göra är att ta oss igenom de jobbiga stunderna. Låta de ersättas av allt det fina. Gräva ner oss, gråta och hata, men gå därifrån lite större, lite starkare och med mer insikt än innan. Livet är ju inte roligt och enkelt hela tiden, men livet är aldrig meningslöst heller.

 

 

 

onsdag

25

oktober 2017

0

COMMENTS

Förbannelsen av ett ensamt hjärta

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Så liten är du för mig, det minsta möjliga som existerar. Du bor i mig. Är med mig. Lilla, lilla du. Men min kärlek till dig är allt annat än liten. Den är himlastormande stor. Men du har gått och finns egentligen inte här. Din födelsedag är inte min att fira. Du är inte min att älska. Det är bara jag, som hukar mig för något, men som i all försiktighet ändå håller dig kvar.

”Jag sparar dig i mitt jävla minne, tills jag knappt får någon luft, när du tagit upp all jävla vaken tid, utan att veta ett jävla piss om det börjar jag undra hur jävla sunt det här egentligen är?”

Olycklig kärlek är inte romantisk, inte alls. Den är smärtsam. Plågsam. Vi är väl aldrig så försvarslösa som när vi förlorat något vi älskar. Sen ska vi leva ändå.

”Så svårt att bli övergiven, svårt att vara den som älskar mest. Men lika svårt att vara den som inte älskar den som borde gå men inte går. I samma stund som sveket dödar vet man att man älskade”.

Den där slöjan som vilar över den obesvarade kärleken är i sin allra sköraste form vacker. Det är fint att det gör ont. En människa, ett liv, en kärlek, ett hjärta. Man kan forma det mest svarta i det mest röda till det mest genuina man kan hitta.

Sorgen. Förbannelsen av ett ensamt hjärta. Den som älskar på avstånd. Den som hatar ena dagen, till att nästa dag mata sig själv med falska förhoppningar. Keaton got to me, okej. Berörande text till en infekterad relation till något som kallas kärlek. ‘I would love you with all of my heart if you would, just love me and hold me and leave me for good’. Lyssna själva.

Det fascinerar mig att något kallt kan få det att brinna i bröstet. Vi vet, att lyckan inte finns i något vi inte kan få. ”Ska det här vara allt vi hann, du och jag?” Det gör mig så ledsen att se folk tala om något det tappat. Ibland tänker jag på alla som ligger och gråter. Och jag önskar att jag hade någon magisk kraft som kunde nå just henne, just honom, just nu. Vad som än hänt dig, så är jag ledsen för din skull. Jag önskar att denna magiska kraft kunde berika allas liv med en kärlek som står emot alla frestelser runt omkring oss. En kärlek att kunna hata, mata, riva, bygga upp och vilja gråta för. Hur kan något annars vara värt det.

Jag säger det. Hellre olycklig kärlek än att inte ha älskat alls, men ingen bör fastna i något som tär. Fyll era liv med bubblande, trygga människor. Kärlek är fint, även i dess mest brutala form. Jag önskar dig ett liv, istället för en vilja om att någon gång börja leva. Lev nu.

Det vackra i det tragiska. Omg.

måndag

31

juli 2017

0

COMMENTS

Ge mig det djupaste du har

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Ibland kommer det kvällar och nätter då själen tar en vandring till det förbjudna. Nuet existerar inte, hjärna och hjärta sliter varandra i tusen bitar och allt är spännande. Ta mig inte tillbaka, än, jag ber.

Jag har ett stort behov av djupa intellektuella samtal. Bara sitta vid en eld, vid vattnet. Den där förmågan att bara sitta och prata. Om livet, döden, kärleken, om vad som helst. Eller varför inte en fabulerande flykt in i fantasin. Tiden bara springer iväg men i samtalen står allting stilla. Man vill bara ha mer, och mer. Jag, vill ha mer. Men jag känner att det inte riktigt finns utrymme i ett ytligt samhälle. Jag väljer att bara lyssna i bristen på intresse. För vem vill prata om väder eller vad grannen kör för bil, egentligen.

Man måste allt för ofta anpassa sig till människor vad gäller samtal. Det finns inget utbyte, inget jag kan hämta. Sluta ta av min tid, skriker kroppen ibland. Jag vill ha människor att andas med, att laddas med, att aldrig tröttna på. Ibland frågar jag mig själv, kan vi börja om? En gömd önskan, förbjudet och opassande kanske. Men tänk om vi kunde lära om vad vi redan vet. Låt mig presentera mig för första gången!

Att samtala är underskattat. Att mötas på djupet bortprioriteras av hektiska dagar. Varför gör ni såhär? Pratar ni med varandra. – På riktigt.

 

 

 

måndag

29

maj 2017

2

COMMENTS

Den ständiga orättvisan i besvikelsernas krig

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Ibland letar man efter ett tecken som ska sudda ut raderna man planerat att skriva. Men alla dessa märken kommer aldrig att försvinna, det spelar ingen roll hur mycket man försöker att ta bort dem. Och det finns för många, för många människor som är omedvetna om livets alla färger. Personer som alltid har stått på samma plats, känt samma känslor och gjort val bara för att de vill. Hur ska de som aldrig sett lära sig att se? Hur kan man få en annan människa att förstå hur det känns att mörda sig fram i livet. Hur det känns när man förlorar varje anledning som man har kvar. Om och om igen.

Så många gånger som jag undrat, och svaret irriterar mig lika mycket varje gång. Att om man inte gått igenom samma sak kommer man aldrig att förstå. Får det vara så enkelt? Att vissa bara kommer undan. Att man på alla sätt försöker visa, här, se mig, här är min jävla trasighet. Men de är förmögna att skära en ändå.

Människan slutar aldrig att förvåna mig. Det är för enkelt att sarga en annan människas hjärta. Alldeles för enkelt, för en del. Och det är orättvist, att det alltid är samma människor som förlorar i besvikelsernas krig.

Om hämnden verkligen var ljuv skulle jag använda vassa stenar som vapen. Bojor tunga av järn. Dränka ett hjärta i besvikelse samtidigt som jag tycker synd om mig själv. …Men det är ett privilegium att inte vara kapabel till att såra. Och det är vad jag vill lära min son. Att aldrig hämnas. Att älska utan gränser, att inte döma. Att trösta den som behöver det som mest, när den förtjänar det som minst.

Mitt barn kommer att begå misstag, gråta, vara fylld av ilska och förvirring på samma gång. Och när den dagen kommer ska jag finnas vid hans sida, säga precis vad jag tycker, lägga armen om honom och be honom att rätta till det han gjort fel. Mitt barn får bli vad han vill, vem han vill. Göra precis det hans hjärta ber honom att göra. Men om mitt barn någon gång väljer att göra en annan människa illa, då har jag misslyckats som mamma.

Ingen fattar hur ont det gör att vara ensam med en sorg som man inte själv förstår. Jag vill ge min son den bästa uppväxten jag bara kan, men jag ska färglägga världen för honom. Det riktigt svarta, det vita och allt det fina. Göra honom medveten om det dåliga, lära honom att alla människor inte haft det lika lätt. Fylla honom med tacksamhet, kärlek, tröst, förståelse och empati. Väx och bli vacker, försök att alltid vara den större människan i varje utmanande situation. Jag finns med dig hela vägen.

måndag

20

mars 2017

0

COMMENTS

Som ett beroende att bli av med

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

För att jag läste en text som handlade om att det enklaste sättet att bli lycklig igen är att bestämma sig för ett datum när man ska bli det. Bara vara destruktiv, dekadent och hur jävla ledsen som helst fram till dess. 

Men hur enkelt kan man förvandla sömnlösa ögon till något vaket, när man kan höra sitt hjärtas tårar rinna genom kroppen. Ge mig ett datum att förvrida och skriva om. Ge mig något konkret att skjuta upp tills ångesten inte längre sliter sönder mitt bröst. 

Jag vill berätta att man klarar sig samtidigt som det drabbar mig som ett illamående. Kanske är det bara förvirringen och subjektiviteten man fruktar i ögonblicket som kärlekssagan når omvärlden. Att det inte är stort. Att det sen ramlar över en, att man sitter där och ler på sitt eget datum. Trots att hjärtat gör ont.

∼Bea

 

måndag

20

mars 2017

0

COMMENTS

Sweetheart

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

Det sliter på hjärtat att alltid undra, minnas, tänka och hoppas. Och vem vill ha ett utslitet hjärta när man ska älska någon för sista gången.

tisdag

28

februari 2017

0

COMMENTS

Vad jag tycker om dop…

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Som alla våra och nära och kära redan vet så har vi bestämt oss för att inte döpa Thilian. Många kanske tycker detta är underligt, tråkigt, konstigt. Vad vet jag. Och egentligen bryr jag mig ytterst lite om vad andra tycker, precis som med allt annat i mitt liv. På grund av att det är just det, mitt liv. Men jag har ändå tänkt skriva en kort tanke kring dop och vad jag tycker om det. Jag lämnar Mathias utanför. Exakt vad han tycker får stå för honom, allt jag kan säga är att vi är överens om valet att inte döpa vår lilla kille.

Jag kan lite enkelt inleda med något som ni säkert redan vet, och det är att de flesta som idag gifter sig eller döper sina barn i kyrkan inte är troende, utan gör det för att ”alla andra har gjort det”. Och jag skulle kunna avsluta inlägget redan där, och säga att jag bara tycker det är tråkigt, rent ut sagt. När allt ska göras på ett visst sätt, när det är bestämda regler som ska följas. Allt behöver inte vara på ett sätt av den tragiska anledning att ”det alltid har varit så”. Med ett öppet sinne blir livet roligare.

Om vi tar det ett steg längre då, så kan jag säga att jag har svårt för gamla, religiösa traditioner. Ni som läst min blogg sen innan vet att jag avskyr religioner av alla dess slag. Därför har jag svårt att bortse från dopets egentliga mening. Om än många bara ser det som en fin grej, att stå i en vacker kyrka och lyssna på en präst som säger några sköna ord om gud och välsignar det nya barnet, så är dopet i själva verket ett ställningstagande. -Att skaffa medlemskap i den svenska kyrkan och uppfostra barnet enligt kristen tro. Och med den vetskapen så kan jag inte låta bli att ifrågasätta och undra, varför i hela friden ska vi döpa våra barn?

Varför låter vi små barn som inte kan föra sin egen tala gå med i en religion bara för att ”det är så man brukar göra”, eller för att föräldrarna på något sätt tycker att det är fint eller intressant. Tänk om denna människa i själva verket inte samtycker.

Jag vill att vår son ska få välja själv om han vill gå med i kyrkan när han blir äldre. Om han vill bli kristen, buddhist, muslim eller religiös på något som helst sätt, har jag och Mathias ingenting med det att göra. Lika lite som vi har något att göra med vem han väljer som partner.

Så, då vet ni lite hur jag tänker kring dop. Tur att vi alla har olika åsikter och att vi får göra precis hur vi vill. Istället för dop så har vi planerat att ha namngivning för Thilian. Vad det då innebär är lite upp till var och en. Jag ser det som ett litet kalas, där vi fikar, umgås och bjuder på ett fint välkomnande av vår lilla diamant!

Ps; av samma anledning som ovan vill jag inte heller gifta mig i kyrkan, när eller om den dagen nu kommer!

söndag

20

november 2016

2

COMMENTS

Kaotisk klart och behagligt besvärligt.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Hjärna eller hjärta, styrd och dragen fram och tillbaka. Knuffad. Beredd att göra vad som helst för det man älskar. Ingen tid till ånger, fullkomligt fylld och driven av den ljuvliga vardagen. Befriar frustrationer på samma sätt som att torka upp spilld mjölk. Välkomnar en ny drog i mitt liv. Ett begär, som slår ut allt annat. Kemiska ämnen, så härligt förblindad. Jag älskar allt.

Tittar ut, och ser svart snö täcka marken i min fantasi. Borta, igen. Knyt fast mig i köksstolen och klipp av mig håret. Svidande ögon och läppar blöta av salt. Gör allt för att hålla tillbaka en besvikelse som inte förtjänas. Obeskrivligt oduglig, inte kapabel till någonting alls. Det är som att sopa snö från en bil som ändå inte startar. Det är som att köpa dyra skor som aldrig passar mina fötter.

Onödigt att texta efter förståelse.

Men raring, jag önskar att jag kunde vara hos dig. En kick av kokain. Stilla min lidelse och dränk mig i begärelse. Underbart stillsamt. Tryggt, tills jag måste fylla ut mina dagar igen, fylla ett tomrum med tröstande tankar och gömma något som jag vet existerar. 

Se i mina ögon att jag menar det. Men missa väggen av svidande maktlöshet som går rakt igenom kroppen. Hur är det möjligt. Förtjust, förälskad, frustrerad och helt urholkad på samma gång. Omättlig kanske. Vem vet.

∼Bea

road#wordporn