Bea Landberg

En 24-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

My Thoughts Archive

onsdag

25

oktober 2017

0

COMMENTS

Förbannelsen av ett ensamt hjärta

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Så liten är du för mig, det minsta möjliga som existerar. Du bor i mig. Är med mig. Lilla, lilla du. Men min kärlek till dig är allt annat än liten. Den är himlastormande stor. Men du har gått och finns egentligen inte här. Din födelsedag är inte min att fira. Du är inte min att älska. Det är bara jag, som hukar mig för något, men som i all försiktighet ändå håller dig kvar.

”Jag sparar dig i mitt jävla minne, tills jag knappt får någon luft, när du tagit upp all jävla vaken tid, utan att veta ett jävla piss om det börjar jag undra hur jävla sunt det här egentligen är?”

Olycklig kärlek är inte romantisk, inte alls. Den är smärtsam. Plågsam. Vi är väl aldrig så försvarslösa som när vi förlorat något vi älskar. Sen ska vi leva ändå.

”Så svårt att bli övergiven, svårt att vara den som älskar mest. Men lika svårt att vara den som inte älskar den som borde gå men inte går. I samma stund som sveket dödar vet man att man älskade”.

Den där slöjan som vilar över den obesvarade kärleken är i sin allra sköraste form vacker. Det är fint att det gör ont. En människa, ett liv, en kärlek, ett hjärta. Man kan forma det mest svarta i det mest röda till det mest genuina man kan hitta.

Sorgen. Förbannelsen av ett ensamt hjärta. Den som älskar på avstånd. Den som hatar ena dagen, till att nästa dag mata sig själv med falska förhoppningar. Keaton got to me, okej. Berörande text till en infekterad relation till något som kallas kärlek. ‘I would love you with all of my heart if you would, just love me and hold me and leave me for good’. Lyssna själva.

Det fascinerar mig att något kallt kan få det att brinna i bröstet. Vi vet, att lyckan inte finns i något vi inte kan få. ”Ska det här vara allt vi hann, du och jag?” Det gör mig så ledsen att se folk tala om något det tappat. Ibland tänker jag på alla som ligger och gråter. Och jag önskar att jag hade någon magisk kraft som kunde nå just henne, just honom, just nu. Vad som än hänt dig, så är jag ledsen för din skull. Jag önskar att denna magiska kraft kunde berika allas liv med en kärlek som står emot alla frestelser runt omkring oss. En kärlek att kunna hata, mata, riva, bygga upp och vilja gråta för. Hur kan något annars vara värt det.

Jag säger det. Hellre olycklig kärlek än att inte ha älskat alls, men ingen bör fastna i något som tär. Fyll era liv med bubblande, trygga människor. Kärlek är fint, även i dess mest brutala form. Jag önskar dig ett liv, istället för en vilja om att någon gång börja leva. Lev nu.

Det vackra i det tragiska. Omg.

måndag

31

juli 2017

0

COMMENTS

Ge mig det djupaste du har

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Ibland kommer det kvällar och nätter då själen tar en vandring till det förbjudna. Nuet existerar inte, hjärna och hjärta sliter varandra i tusen bitar och allt är spännande. Ta mig inte tillbaka, än, jag ber.

Jag har ett stort behov av djupa intellektuella samtal. Bara sitta vid en eld, vid vattnet. Den där förmågan att bara sitta och prata. Om livet, döden, kärleken, om vad som helst. Eller varför inte en fabulerande flykt in i fantasin. Tiden bara springer iväg men i samtalen står allting stilla. Man vill bara ha mer, och mer. Jag, vill ha mer. Men jag känner att det inte riktigt finns utrymme i ett ytligt samhälle. Jag väljer att bara lyssna i bristen på intresse. För vem vill prata om väder eller vad grannen kör för bil, egentligen.

Man måste allt för ofta anpassa sig till människor vad gäller samtal. Det finns inget utbyte, inget jag kan hämta. Sluta ta av min tid, skriker kroppen ibland. Jag vill ha människor att andas med, att laddas med, att aldrig tröttna på. Ibland frågar jag mig själv, kan vi börja om? En gömd önskan, förbjudet och opassande kanske. Men tänk om vi kunde lära om vad vi redan vet. Låt mig presentera mig för första gången!

Att samtala är underskattat. Att mötas på djupet bortprioriteras av hektiska dagar. Varför gör ni såhär? Pratar ni med varandra. – På riktigt.

 

 

 

måndag

29

maj 2017

2

COMMENTS

Den ständiga orättvisan i besvikelsernas krig

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Ibland letar man efter ett tecken som ska sudda ut raderna man planerat att skriva. Men alla dessa märken kommer aldrig att försvinna, det spelar ingen roll hur mycket man försöker att ta bort dem. Och det finns för många, för många människor som är omedvetna om livets alla färger. Personer som alltid har stått på samma plats, känt samma känslor och gjort val bara för att de vill. Hur ska de som aldrig sett lära sig att se? Hur kan man få en annan människa att förstå hur det känns att mörda sig fram i livet. Hur det känns när man förlorar varje anledning som man har kvar. Om och om igen.

Så många gånger som jag undrat, och svaret irriterar mig lika mycket varje gång. Att om man inte gått igenom samma sak kommer man aldrig att förstå. Får det vara så enkelt? Att vissa bara kommer undan. Att man på alla sätt försöker visa, här, se mig, här är min jävla trasighet. Men de är förmögna att skära en ändå.

Människan slutar aldrig att förvåna mig. Det är för enkelt att sarga en annan människas hjärta. Alldeles för enkelt, för en del. Och det är orättvist, att det alltid är samma människor som förlorar i besvikelsernas krig.

Om hämnden verkligen var ljuv skulle jag använda vassa stenar som vapen. Bojor tunga av järn. Dränka ett hjärta i besvikelse samtidigt som jag tycker synd om mig själv. …Men det är ett privilegium att inte vara kapabel till att såra. Och det är vad jag vill lära min son. Att aldrig hämnas. Att älska utan gränser, att inte döma. Att trösta den som behöver det som mest, när den förtjänar det som minst.

Mitt barn kommer att begå misstag, gråta, vara fylld av ilska och förvirring på samma gång. Och när den dagen kommer ska jag finnas vid hans sida, säga precis vad jag tycker, lägga armen om honom och be honom att rätta till det han gjort fel. Mitt barn får bli vad han vill, vem han vill. Göra precis det hans hjärta ber honom att göra. Men om mitt barn någon gång väljer att göra en annan människa illa, då har jag misslyckats som mamma.

Ingen fattar hur ont det gör att vara ensam med en sorg som man inte själv förstår. Jag vill ge min son den bästa uppväxten jag bara kan, men jag ska färglägga världen för honom. Det riktigt svarta, det vita och allt det fina. Göra honom medveten om det dåliga, lära honom att alla människor inte haft det lika lätt. Fylla honom med tacksamhet, kärlek, tröst, förståelse och empati. Väx och bli vacker, försök att alltid vara den större människan i varje utmanande situation. Jag finns med dig hela vägen.

måndag

20

mars 2017

0

COMMENTS

Som ett beroende att bli av med

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

För att jag läste en text som handlade om att det enklaste sättet att bli lycklig igen är att bestämma sig för ett datum när man ska bli det. Bara vara destruktiv, dekadent och hur jävla ledsen som helst fram till dess. 

Men hur enkelt kan man förvandla sömnlösa ögon till något vaket, när man kan höra sitt hjärtas tårar rinna genom kroppen. Ge mig ett datum att förvrida och skriva om. Ge mig något konkret att skjuta upp tills ångesten inte längre sliter sönder mitt bröst. 

Jag vill berätta att man klarar sig samtidigt som det drabbar mig som ett illamående. Kanske är det bara förvirringen och subjektiviteten man fruktar i ögonblicket som kärlekssagan når omvärlden. Att det inte är stort. Att det sen ramlar över en, att man sitter där och ler på sitt eget datum. Trots att hjärtat gör ont.

∼Bea

 

måndag

20

mars 2017

0

COMMENTS

Sweetheart

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

Det sliter på hjärtat att alltid undra, minnas, tänka och hoppas. Och vem vill ha ett utslitet hjärta när man ska älska någon för sista gången.

tisdag

28

februari 2017

0

COMMENTS

Vad jag tycker om dop…

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Som alla våra och nära och kära redan vet så har vi bestämt oss för att inte döpa Thilian. Många kanske tycker detta är underligt, tråkigt, konstigt. Vad vet jag. Och egentligen bryr jag mig ytterst lite om vad andra tycker, precis som med allt annat i mitt liv. På grund av att det är just det, mitt liv. Men jag har ändå tänkt skriva en kort tanke kring dop och vad jag tycker om det. Jag lämnar Mathias utanför. Exakt vad han tycker får stå för honom, allt jag kan säga är att vi är överens om valet att inte döpa vår lilla kille.

Jag kan lite enkelt inleda med något som ni säkert redan vet, och det är att de flesta som idag gifter sig eller döper sina barn i kyrkan inte är troende, utan gör det för att ”alla andra har gjort det”. Och jag skulle kunna avsluta inlägget redan där, och säga att jag bara tycker det är tråkigt, rent ut sagt. När allt ska göras på ett visst sätt, när det är bestämda regler som ska följas. Allt behöver inte vara på ett sätt av den tragiska anledning att ”det alltid har varit så”. Med ett öppet sinne blir livet roligare.

Om vi tar det ett steg längre då, så kan jag säga att jag har svårt för gamla, religiösa traditioner. Ni som läst min blogg sen innan vet att jag avskyr religioner av alla dess slag. Därför har jag svårt att bortse från dopets egentliga mening. Om än många bara ser det som en fin grej, att stå i en vacker kyrka och lyssna på en präst som säger några sköna ord om gud och välsignar det nya barnet, så är dopet i själva verket ett ställningstagande. -Att skaffa medlemskap i den svenska kyrkan och uppfostra barnet enligt kristen tro. Och med den vetskapen så kan jag inte låta bli att ifrågasätta och undra, varför i hela friden ska vi döpa våra barn?

Varför låter vi små barn som inte kan föra sin egen tala gå med i en religion bara för att ”det är så man brukar göra”, eller för att föräldrarna på något sätt tycker att det är fint eller intressant. Tänk om denna människa i själva verket inte samtycker.

Jag vill att vår son ska få välja själv om han vill gå med i kyrkan när han blir äldre. Om han vill bli kristen, buddhist, muslim eller religiös på något som helst sätt, har jag och Mathias ingenting med det att göra. Lika lite som vi har något att göra med vem han väljer som partner.

Så, då vet ni lite hur jag tänker kring dop. Tur att vi alla har olika åsikter och att vi får göra precis hur vi vill. Istället för dop så har vi planerat att ha namngivning för Thilian. Vad det då innebär är lite upp till var och en. Jag ser det som ett litet kalas, där vi fikar, umgås och bjuder på ett fint välkomnande av vår lilla diamant!

Ps; av samma anledning som ovan vill jag inte heller gifta mig i kyrkan, när eller om den dagen nu kommer!

söndag

20

november 2016

2

COMMENTS

Kaotisk klart och behagligt besvärligt.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Hjärna eller hjärta, styrd och dragen fram och tillbaka. Knuffad. Beredd att göra vad som helst för det man älskar. Ingen tid till ånger, fullkomligt fylld och driven av den ljuvliga vardagen. Befriar frustrationer på samma sätt som att torka upp spilld mjölk. Välkomnar en ny drog i mitt liv. Ett begär, som slår ut allt annat. Kemiska ämnen, så härligt förblindad. Jag älskar allt.

Tittar ut, och ser svart snö täcka marken i min fantasi. Borta, igen. Knyt fast mig i köksstolen och klipp av mig håret. Svidande ögon och läppar blöta av salt. Gör allt för att hålla tillbaka en besvikelse som inte förtjänas. Obeskrivligt oduglig, inte kapabel till någonting alls. Det är som att sopa snö från en bil som ändå inte startar. Det är som att köpa dyra skor som aldrig passar mina fötter.

Onödigt att texta efter förståelse.

Men raring, jag önskar att jag kunde vara hos dig. En kick av kokain. Stilla min lidelse och dränk mig i begärelse. Underbart stillsamt. Tryggt, tills jag måste fylla ut mina dagar igen, fylla ett tomrum med tröstande tankar och gömma något som jag vet existerar. 

Se i mina ögon att jag menar det. Men missa väggen av svidande maktlöshet som går rakt igenom kroppen. Hur är det möjligt. Förtjust, förälskad, frustrerad och helt urholkad på samma gång. Omättlig kanske. Vem vet.

∼Bea

road#wordporn

onsdag

3

augusti 2016

2

COMMENTS

”Det är okej, jag är van nu”

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

used2

Jag analyserar människor ständigt. På avstånd. Läser av så djupt att jag bara efter ett litet tag, nästan kan tänka vad de tänker. Kroppsspråk, tal, ton, tyckande och uttryckande. Finns det något mer intressant än att bara sitta och lyssna och titta. Lugnt tillbakadragen, utan att känna dig tvungen att delta. För finns det något mer ansträngande, än att vara trevlig bara för att man måste. Introverta sidan som talar.

Jag analyserar och intresserar mig inte enbart i andra människors sätt att vara. Jag analyserar även mig själv, hela tiden. Jag tror inte att man kan utvecklas utan att först förstå sig själv. Hur man fungerar i olika situationer. Vad man säger, hur man agerar. Vad man kan göra för att förbättra eller förändra. Jag har alltid sagt hur viktigt jag tycker det är att verkligen lära känna sig själv. Om man inte är medveten om sig själv, hur kan man då lita på och acceptera sitt sätt att prata, handla och hjälpa andra på? Det är roligt att tycka att man själv är intressant. Älska sig själv. Gör man inte det är det svårt att ge av sig själv till andra, genuint.

Det finns inte så mycket som jag inte tycker om hos mig själv egentligen. Men ibland när det hänt något, man diskuterat något, då kan det dyka upp saker som man ifrågasätter hos sig själv.

Idag kom jag i varje fall att tänka på något som jag, och många andra också gör. Och det är att försköna sina känslor. Jag har nära till känslor, är oftast säker på mina känslor och har inga som helst problem att prata om känslor. Det är snarare något jag älskar. Men när det kommer till jobbiga saker, som jag skadas av, blir trött av, då gömmer jag dem ofta. Speciellt om någon frågar hur det är. Jag menar, hur många gånger har man inte svarat med att allt är bra, samtidigt som tårarna rinner nerför kinderna? Är det inte sjukt, att man gör så. Jag tycker inte om när andra tycker synd om mig, kanske har det med det att göra. Men att sopa undan känslor och situationer på det sättet är inte nyttigt. ”Det är okej, jag är van”. Jag har använt den meningen under hela mitt liv. Hur kan en dålig känsla någonsin rättfärdigas av att man blivit van den? Oacceptabelt.

Det här är en dålig sida jag har, som jag stör mig på. Men som är svår att förändra. Jag tror att hjälp ifrån personer i sin egen omgivning krävs, för att kunna släppa garden. Någon som känner en, ser igenom orden och kan nå den delen man försöker gömma. Man klarar mycket, men långt ifrån allt själv.

Det är jobbigt att hitta fel hos sig själv som man inte riktigt vet hur man ska förändra. Frustrerande. Jag har några sådana sidor. Speciellt en, som jag verkligen avskyr hos mig själv. Något jag gör och har gjort i många år, men ej är kapabel till att lägga av med. Jag kan kanske skriva ett inlägg om det senare.

söndag

17

juli 2016

0

COMMENTS

Vackert trasigt, livet.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Brutal sorg bara sköljs över oss, gång på gång. Och det spelar ingen roll att tiden läker alla sår. Ärren som blir kvar påminner oss, vilar där som en bottenlös skugga och tar oss tillbaka till dagen då vi skar oss.

Det senaste året har vi förlorat vår kusin Ronny, morbror Samme, och igår vår fina kusin Oscar. Tre liv har släckts, alldeles för tidigt.

Jag har upplevt sorg förut, känt smärta och somnat gråtandes. Jag har gått igenom jobbiga saker och jag har lärt mig hur man successivt byggs upp igen efter saker som gör ont. Men världen har aldrig varit så färglös som den är just nu. Ett år jag aldrig kommer att förstå. Dödsfall efter dödsfall. Jag har tagit bort min hund och bästa vän sen 13 år tillbaka. Jag har förlorat relationer till människor jag tycker om. Och nu även blivit av med Okki, en hund som varit min trygghet under två års år. Hon har funnits där genom bråk, sorg och tre flyttar. Min undanflykt och plats att falla tillbaka på. Det känns som att det lilla jag kunde kalla trygghet nu är borta. Bit för bit har delar av det som gör livet till mitt liv försvunnit. Någon har plockat ut mitt hjärta ur bröstet, slitit det i bitar och bara lämnat kvar en tröstande del som gör så att man orkar.

När en tragedi sker så blöder man inte bara för situationen. Allt kommer som en våg, man drunknar i gamla sorger och smärtor som man egentligen aldrig blivit av med. Man bara lär sig att leva utan det som en gång var. Och jag undrar, kan jag ens älska som jag en gång älskat?

Minnen gör ont, men man lär sig att leva vidare trots förluster. Jag kan inte ens sätta ord på känslor som jag känner längre. Att texta efter någon form av förståelse är meningslöst. Alla sörjer olika, det känns olika. En del gråter, andra inte alls. En del pratar, andra inte. Samma person kan sörja på olika sätt. Sorg visar sig inte bara genom tårar. Jag kan stänga av totalt, ilsken, motarbeta, till att nästa stund falla ner i apati, till att i nästa stund försöka torka bort alla miljoner tårar som rinner efter kinderna. Och det är extra svårt, när man har svårt att acceptera sig svag i någon annans sällskap. Det är extra svårt att befria en frustration och samtidigt se sina nära och kära lida. Det är extra svårt att känna hur hoppet sakta försvinner, när hoppet är det sista som lämnar oss. För att det är vad det är, det här året. Extra, jävla svårt. Man byggs upp för att sen raseras, om och om igen. Lite trasigare än gången innan går vi vidare, ler med en övertygelse om att allt är bra.

torsdag

28

april 2016

0

COMMENTS

28 April 2016

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

Sitter med tända ljus och läser. Känner mig stressad igen, och får tillbaka saker som inte alls är bra just nu. Tänker och funderar, samtidigt som jag njuter lite. Saknar, känner mig ledsen, glad och tacksam. Undrar hur saker funkar som de gör. Hur kan saker göra en galen?

Tänk att allt det där som gör ont ska lära mig något. Jag måste kunna så mycket nu känner jag, så liten trots allt, i en stor värld. Jag önskar att alla visste att det finns tröst i vetskapen om att livet gör ont. Om alla bara kunde ta till sig det, göra sig medvetna, hade mycket kunnat vara betydligt enklare.

Svårt att förklara när själen är trött, svårt att få andra att förstå. Omöjligt. Måste människor raseras helt för att kunna byggas upp? Få insikt, få perspektiv, få förståelse. Är det verkligen så brutalt det måste gå till? Är vanligt tråkigt? Är det normala mer komplicerat? Jag undrar.

Jag har alltid och ständigt fått vara min egen stödjande vän. Det är som att man vänjer sig vid något som sliter. Men det är okej. För jag har en medvetenhet, om att saker som gör ont inte nödvändigtvis ger dåliga resultat.

PAINN