Bea Landberg

En 24-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

My Thoughts Archive

måndag

29

maj 2017

0

COMMENTS

Den ständiga orättvisan i besvikelsernas krig

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Ibland letar man efter ett tecken som ska sudda ut raderna man planerat att skriva. Men alla dessa märken kommer aldrig att försvinna, det spelar ingen roll hur mycket man försöker att ta bort dem. Och det finns för många, för många människor som är omedvetna om livets alla färger. Personer som alltid har stått på samma plats, känt samma känslor och gjort val bara för att de vill. Hur ska de som aldrig sett lära sig att se? Hur kan man få en annan människa att förstå hur det känns att mörda sig fram i livet. Hur det känns när man förlorar varje anledning som man har kvar. Om och om igen.

Så många gånger som jag undrat, och svaret irriterar mig lika mycket varje gång. Att om man inte gått igenom samma sak kommer man aldrig att förstå. Får det vara så enkelt? Att vissa bara kommer undan. Att man på alla sätt försöker visa, här, se mig, här är min jävla trasighet. Men de är förmögna att skära en ändå.

Människan slutar aldrig att förvåna mig. Det är för enkelt att sarga en annan människas hjärta. Alldeles för enkelt, för en del. Och det är orättvist, att det alltid är samma människor som förlorar i besvikelsernas krig.

Om hämnden verkligen var ljuv skulle jag använda vassa stenar som vapen. Bojor tunga av järn. Dränka ett hjärta i besvikelse samtidigt som jag tycker synd om mig själv. …Men det är ett privilegium att inte vara kapabel till att såra. Och det är vad jag vill lära min son. Att aldrig hämnas. Att älska utan gränser, att inte döma. Att trösta den som behöver det som mest, när den förtjänar det som minst.

Mitt barn kommer att begå misstag, gråta, vara fylld av ilska och förvirring på samma gång. Och när den dagen kommer ska jag finnas vid hans sida, säga precis vad jag tycker, lägga armen om honom och be honom att rätta till det han gjort fel. Mitt barn får bli vad han vill, vem han vill. Göra precis det hans hjärta ber honom att göra. Men om mitt barn någon gång väljer att göra en annan människa illa, då har jag misslyckats som mamma.

Ingen fattar hur ont det gör att vara ensam med en sorg som man inte själv förstår. Jag vill ge min son den bästa uppväxten jag bara kan, men jag ska färglägga världen för honom. Det riktigt svarta, det vita och allt det fina. Göra honom medveten om det dåliga, lära honom att alla människor inte haft det lika lätt. Fylla honom med tacksamhet, kärlek, tröst, förståelse och empati. Väx och bli vacker, försök att alltid vara den större människan i varje utmanande situation. Jag finns med dig hela vägen.

måndag

20

mars 2017

0

COMMENTS

Som ett beroende att bli av med

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

För att jag läste en text som handlade om att det enklaste sättet att bli lycklig igen är att bestämma sig för ett datum när man ska bli det. Bara vara destruktiv, dekadent och hur jävla ledsen som helst fram till dess. 

Men hur enkelt kan man förvandla sömnlösa ögon till något vaket, när man kan höra sitt hjärtas tårar rinna genom kroppen. Ge mig ett datum att förvrida och skriva om. Ge mig något konkret att skjuta upp tills ångesten inte längre sliter sönder mitt bröst. 

Jag vill berätta att man klarar sig samtidigt som det drabbar mig som ett illamående. Kanske är det bara förvirringen och subjektiviteten man fruktar i ögonblicket som kärlekssagan når omvärlden. Att det inte är stort. Att det sen ramlar över en, att man sitter där och ler på sitt eget datum. Trots att hjärtat gör ont.

∼Bea

 

måndag

20

mars 2017

0

COMMENTS

Sweetheart

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

Det sliter på hjärtat att alltid undra, minnas, tänka och hoppas. Och vem vill ha ett utslitet hjärta när man ska älska någon för sista gången.

tisdag

28

februari 2017

0

COMMENTS

Vad jag tycker om dop…

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Som alla våra och nära och kära redan vet så har vi bestämt oss för att inte döpa Thilian. Många kanske tycker detta är underligt, tråkigt, konstigt. Vad vet jag. Och egentligen bryr jag mig ytterst lite om vad andra tycker, precis som med allt annat i mitt liv. På grund av att det är just det, mitt liv. Men jag har ändå tänkt skriva en kort tanke kring dop och vad jag tycker om det. Jag lämnar Mathias utanför. Exakt vad han tycker får stå för honom, allt jag kan säga är att vi är överens om valet att inte döpa vår lilla kille.

Jag kan lite enkelt inleda med något som ni säkert redan vet, och det är att de flesta som idag gifter sig eller döper sina barn i kyrkan inte är troende, utan gör det för att ”alla andra har gjort det”. Och jag skulle kunna avsluta inlägget redan där, och säga att jag bara tycker det är tråkigt, rent ut sagt. När allt ska göras på ett visst sätt, när det är bestämda regler som ska följas. Allt behöver inte vara på ett sätt av den tragiska anledning att ”det alltid har varit så”. Med ett öppet sinne blir livet roligare.

Om vi tar det ett steg längre då, så kan jag säga att jag har svårt för gamla, religiösa traditioner. Ni som läst min blogg sen innan vet att jag avskyr religioner av alla dess slag. Därför har jag svårt att bortse från dopets egentliga mening. Om än många bara ser det som en fin grej, att stå i en vacker kyrka och lyssna på en präst som säger några sköna ord om gud och välsignar det nya barnet, så är dopet i själva verket ett ställningstagande. -Att skaffa medlemskap i den svenska kyrkan och uppfostra barnet enligt kristen tro. Och med den vetskapen så kan jag inte låta bli att ifrågasätta och undra, varför i hela friden ska vi döpa våra barn?

Varför låter vi små barn som inte kan föra sin egen tala gå med i en religion bara för att ”det är så man brukar göra”, eller för att föräldrarna på något sätt tycker att det är fint eller intressant. Tänk om denna människa i själva verket inte samtycker.

Jag vill att vår son ska få välja själv om han vill gå med i kyrkan när han blir äldre. Om han vill bli kristen, buddhist, muslim eller religiös på något som helst sätt, har jag och Mathias ingenting med det att göra. Lika lite som vi har något att göra med vem han väljer som partner.

Så, då vet ni lite hur jag tänker kring dop. Tur att vi alla har olika åsikter och att vi får göra precis hur vi vill. Istället för dop så har vi planerat att ha namngivning för Thilian. Vad det då innebär är lite upp till var och en. Jag ser det som ett litet kalas, där vi fikar, umgås och bjuder på ett fint välkomnande av vår lilla diamant!

Ps; av samma anledning som ovan vill jag inte heller gifta mig i kyrkan, när eller om den dagen nu kommer!

söndag

20

november 2016

2

COMMENTS

Kaotisk klart och behagligt besvärligt.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Hjärna eller hjärta, styrd och dragen fram och tillbaka. Knuffad. Beredd att göra vad som helst för det man älskar. Ingen tid till ånger, fullkomligt fylld och driven av den ljuvliga vardagen. Befriar frustrationer på samma sätt som att torka upp spilld mjölk. Välkomnar en ny drog i mitt liv. Ett begär, som slår ut allt annat. Kemiska ämnen, så härligt förblindad. Jag älskar allt.

Tittar ut, och ser svart snö täcka marken i min fantasi. Borta, igen. Knyt fast mig i köksstolen och klipp av mig håret. Svidande ögon och läppar blöta av salt. Gör allt för att hålla tillbaka en besvikelse som inte förtjänas. Obeskrivligt oduglig, inte kapabel till någonting alls. Det är som att sopa snö från en bil som ändå inte startar. Det är som att köpa dyra skor som aldrig passar mina fötter.

Onödigt att texta efter förståelse.

Men raring, jag önskar att jag kunde vara hos dig. En kick av kokain. Stilla min lidelse och dränk mig i begärelse. Underbart stillsamt. Tryggt, tills jag måste fylla ut mina dagar igen, fylla ett tomrum med tröstande tankar och gömma något som jag vet existerar. 

Se i mina ögon att jag menar det. Men missa väggen av svidande maktlöshet som går rakt igenom kroppen. Hur är det möjligt. Förtjust, förälskad, frustrerad och helt urholkad på samma gång. Omättlig kanske. Vem vet.

∼Bea

road#wordporn

onsdag

3

augusti 2016

2

COMMENTS

”Det är okej, jag är van nu”

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

used2

Jag analyserar människor ständigt. På avstånd. Läser av så djupt att jag bara efter ett litet tag, nästan kan tänka vad de tänker. Kroppsspråk, tal, ton, tyckande och uttryckande. Finns det något mer intressant än att bara sitta och lyssna och titta. Lugnt tillbakadragen, utan att känna dig tvungen att delta. För finns det något mer ansträngande, än att vara trevlig bara för att man måste. Introverta sidan som talar.

Jag analyserar och intresserar mig inte enbart i andra människors sätt att vara. Jag analyserar även mig själv, hela tiden. Jag tror inte att man kan utvecklas utan att först förstå sig själv. Hur man fungerar i olika situationer. Vad man säger, hur man agerar. Vad man kan göra för att förbättra eller förändra. Jag har alltid sagt hur viktigt jag tycker det är att verkligen lära känna sig själv. Om man inte är medveten om sig själv, hur kan man då lita på och acceptera sitt sätt att prata, handla och hjälpa andra på? Det är roligt att tycka att man själv är intressant. Älska sig själv. Gör man inte det är det svårt att ge av sig själv till andra, genuint.

Det finns inte så mycket som jag inte tycker om hos mig själv egentligen. Men ibland när det hänt något, man diskuterat något, då kan det dyka upp saker som man ifrågasätter hos sig själv.

Idag kom jag i varje fall att tänka på något som jag, och många andra också gör. Och det är att försköna sina känslor. Jag har nära till känslor, är oftast säker på mina känslor och har inga som helst problem att prata om känslor. Det är snarare något jag älskar. Men när det kommer till jobbiga saker, som jag skadas av, blir trött av, då gömmer jag dem ofta. Speciellt om någon frågar hur det är. Jag menar, hur många gånger har man inte svarat med att allt är bra, samtidigt som tårarna rinner nerför kinderna? Är det inte sjukt, att man gör så. Jag tycker inte om när andra tycker synd om mig, kanske har det med det att göra. Men att sopa undan känslor och situationer på det sättet är inte nyttigt. ”Det är okej, jag är van”. Jag har använt den meningen under hela mitt liv. Hur kan en dålig känsla någonsin rättfärdigas av att man blivit van den? Oacceptabelt.

Det här är en dålig sida jag har, som jag stör mig på. Men som är svår att förändra. Jag tror att hjälp ifrån personer i sin egen omgivning krävs, för att kunna släppa garden. Någon som känner en, ser igenom orden och kan nå den delen man försöker gömma. Man klarar mycket, men långt ifrån allt själv.

Det är jobbigt att hitta fel hos sig själv som man inte riktigt vet hur man ska förändra. Frustrerande. Jag har några sådana sidor. Speciellt en, som jag verkligen avskyr hos mig själv. Något jag gör och har gjort i många år, men ej är kapabel till att lägga av med. Jag kan kanske skriva ett inlägg om det senare.

söndag

17

juli 2016

0

COMMENTS

Vackert trasigt, livet.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Brutal sorg bara sköljs över oss, gång på gång. Och det spelar ingen roll att tiden läker alla sår. Ärren som blir kvar påminner oss, vilar där som en bottenlös skugga och tar oss tillbaka till dagen då vi skar oss.

Det senaste året har vi förlorat vår kusin Ronny, morbror Samme, och igår vår fina kusin Oscar. Tre liv har släckts, alldeles för tidigt.

Jag har upplevt sorg förut, känt smärta och somnat gråtandes. Jag har gått igenom jobbiga saker och jag har lärt mig hur man successivt byggs upp igen efter saker som gör ont. Men världen har aldrig varit så färglös som den är just nu. Ett år jag aldrig kommer att förstå. Dödsfall efter dödsfall. Jag har tagit bort min hund och bästa vän sen 13 år tillbaka. Jag har förlorat relationer till människor jag tycker om. Och nu även blivit av med Okki, en hund som varit min trygghet under två års år. Hon har funnits där genom bråk, sorg och tre flyttar. Min undanflykt och plats att falla tillbaka på. Det känns som att det lilla jag kunde kalla trygghet nu är borta. Bit för bit har delar av det som gör livet till mitt liv försvunnit. Någon har plockat ut mitt hjärta ur bröstet, slitit det i bitar och bara lämnat kvar en tröstande del som gör så att man orkar.

När en tragedi sker så blöder man inte bara för situationen. Allt kommer som en våg, man drunknar i gamla sorger och smärtor som man egentligen aldrig blivit av med. Man bara lär sig att leva utan det som en gång var. Och jag undrar, kan jag ens älska som jag en gång älskat?

Minnen gör ont, men man lär sig att leva vidare trots förluster. Jag kan inte ens sätta ord på känslor som jag känner längre. Att texta efter någon form av förståelse är meningslöst. Alla sörjer olika, det känns olika. En del gråter, andra inte alls. En del pratar, andra inte. Samma person kan sörja på olika sätt. Sorg visar sig inte bara genom tårar. Jag kan stänga av totalt, ilsken, motarbeta, till att nästa stund falla ner i apati, till att i nästa stund försöka torka bort alla miljoner tårar som rinner efter kinderna. Och det är extra svårt, när man har svårt att acceptera sig svag i någon annans sällskap. Det är extra svårt att befria en frustration och samtidigt se sina nära och kära lida. Det är extra svårt att känna hur hoppet sakta försvinner, när hoppet är det sista som lämnar oss. För att det är vad det är, det här året. Extra, jävla svårt. Man byggs upp för att sen raseras, om och om igen. Lite trasigare än gången innan går vi vidare, ler med en övertygelse om att allt är bra.

torsdag

28

april 2016

0

COMMENTS

28 April 2016

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

Sitter med tända ljus och läser. Känner mig stressad igen, och får tillbaka saker som inte alls är bra just nu. Tänker och funderar, samtidigt som jag njuter lite. Saknar, känner mig ledsen, glad och tacksam. Undrar hur saker funkar som de gör. Hur kan saker göra en galen?

Tänk att allt det där som gör ont ska lära mig något. Jag måste kunna så mycket nu känner jag, så liten trots allt, i en stor värld. Jag önskar att alla visste att det finns tröst i vetskapen om att livet gör ont. Om alla bara kunde ta till sig det, göra sig medvetna, hade mycket kunnat vara betydligt enklare.

Svårt att förklara när själen är trött, svårt att få andra att förstå. Omöjligt. Måste människor raseras helt för att kunna byggas upp? Få insikt, få perspektiv, få förståelse. Är det verkligen så brutalt det måste gå till? Är vanligt tråkigt? Är det normala mer komplicerat? Jag undrar.

Jag har alltid och ständigt fått vara min egen stödjande vän. Det är som att man vänjer sig vid något som sliter. Men det är okej. För jag har en medvetenhet, om att saker som gör ont inte nödvändigtvis ger dåliga resultat.

PAINN

tisdag

5

april 2016

0

COMMENTS

Ständigt, mina käras advokat.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Aj. Hur ont det gör, när den bittra sanningen når dig än en gång, som så många gånger förut. Det känns som att allt stinker om ärlighet, brutalt. Och jag vill bara hålla andan.

Det är som att det stiger fram igen, det där känsliga barnet. Säger ingenting, bara står där framför mig. Låter mig känna och få tillbaka sånt som jag så många gånger kastat bort. Orättvist anklagad gång på gång, bränd utav ord som inte ens blir sagda. Ett barn som inte alltid behärskar konsten att föra sin egen talan. Men alltid är den som lyssnar. Omsorgsfullt. Fan.

Min hjärna gör ihärdiga ansträngningar för att dölja en frustration, när individer kliver ur sitt skal och börjar samarbeta. Motarbeta. En vuxen närvaro som plötsligt växer fram från ingenstans.

Gör mitt bästa för att förmedla en oberörd vakenhet. Omöjligt att uttrycka mig så konkret, klart och tydligt. Fullkomligt ointresserad utav en bekräftelse av förståelse.

Ni begränsar mig om och om igen. Trött på att vara tolerant. Måste jag alltid vara extra förtroendegivande för att kunna citera vackra citat? Ärligt.

∼Bea

öböä

fredag

4

mars 2016

0

COMMENTS

Utåtriktad introvert, förstå mig som aldrig förut

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Inåtvänd introvert eller utåtriktat extrovert. Det är det man brukar prata om. Sätter etiketter på människor direkt. Men att vara utåtriktat introvert? Det träffade helt rätt.

Jag hittade världens bästa artikel idag (översatte den snabbt här nedanför). Den beskriver så himla bra hur jag är som person! Och säkert många andra introverter. Det är allt för vanligt att folk missuppfattar hur andra i ens omgivning fungerar. introvertttTar för givet, helt enkelt. Man utgår bara utifrån det första man ser, och ack så oerhört fel det kan bli då. Personer kan verka lika på ytan, för att man är social och trevlig, exempelvis. Jag har skrivit ett inlägg om det tidigare. Att man – trots sina sociala sidor – kan besitta en inåtvänd personlighet. Exakt så är jag. Och det är väldigt intressant att läsa om de olika personlighetstyperna som finns. Många är inte ens medvetna om hur, eller varför de fungerar som de gör i vissa situationer. Så om ni vill lära er mer kan jag varmt rekommendera boken ‘Introvert, den tysta revolutionen‘.

  • När jag möter dig efter en lång dag kanske jag är irriterad. Eller helt enkelt inte vill prata – Det har ingenting med dig att göra. Utåtriktade introverter blir trötta av sociala tillställningar. Och behöver ladda upp batterierna, ofta själv, – speciellt om det varit en dag bland mycket människor.
  • Jag är ofta charmig och kan mycket väl vara festens mittpunkt, men – Du skulle nog bli förvånad om du visste hur mycket av min tid jag lever i mina tankarna. Många tolkar oss för att vara extrovert, men vi är alldeles för själviakttagande och överanalyserande för att vara det.
  • Om jag gillar dig, så gillar jag dig verkligen – Vi slösar aldrig tid på människor vi inte tycker om. Om vi vill gå på dejt eller bara umgås, så gillar vi dig. Ta det som en komplimang. Det har ingenting att göra med att vi värderar oss själva högt, det är bara så vi fungerar.
  • Ibland vill jag inte prata om någonting alls – Vissa dagar kan vi prata i timmar, men ibland har vi helt enkelt svårt för att svara. Ta det inte personligt. Och anta inte att vi är sura eller ledsna bara för att vi inte pratar. Utåtriktade introverter hatar att prata ibland, för att det tränger sig på och tar våra tankar iväg ifrån något som vi är fokuserad på där och då. Våra hjärnor ändrar inte bana lätt eller snabbt. Och att lyssna och att titta på något samtidigt som våra tankar pågår, kan bli alldeles för mycket att ta in. Vi är väldigt ofta fokuserade, och koncentrerar oss då på just den saken.
  • Men oroa dig inte, för jag är världens bästa lyssnare – För att den sidan gör däremot att vi kan lyssna i timmar. Vi är ett med det du berättar för oss, hur du känner dig. Vi har förmågan att se bakom orden och hjälpa dig med tankar du inte tidigare tänkt.
  • Jag måste doppa min fot i vattnet först – Vi behöver få tid på oss. Att öppna upp. Det är inte enkelt för oss att berätta om allt vi känner, dela med oss om vårt liv eller förklara hur vi fungerar. Kanske inte de första timmarna. Kanske inte det första året. Ha tålamod.
  • Min energi beror på hur omgivningen ser ut – Ja, vi kan lätt bli irriterande. Om vi känner oss bekväma kan vi mer gärna interagera med andra i rummet. Men om vi inte känner oss bekväma, drar vi oss tillbaka och observerar istället. Det är ofta antingen eller. Social eller tystlåten. Och det har ingenting att göra med att vi ogillar någon, – det är faktiskt tvärtom. Vi ogillar kallprat, vilket oftast är vad som sker i grupper av människor. Och lutar oss därför gärna tillbaka för att undvika det så mycket vi kan.
  • Jag hatar den första dejten, det första mötet – Kanske är det för att vi ogillar kallprat. Allt tänkande, analyserade och reflekterande är en stor del av oss. Så att få göra något där vi kan koppla bort den delen är skönt. Vi hittar gärna på något istället för att medvetet sitta och ”lära känna varandra”.
  • Du tror att jag flörtar med alla – Men så är det inte. När vi träffar och pratar med folk, så återkommer vi till punkten om fokusering. När vi pratar med någon så är det som att det är det enda i världen vi helst skulle vilja göra där och då. Vi är oerhört känsliga, så vi går gärna långt och lite till för att få människor att känna sig bekväma och vara glada. Här uppstår en situation där vi är intuitiv och utåtriktad på samma gång.
  • Jag kan se igenom dig. Ditt skitsnack, dina lögner – Så försök aldrig att lura oss. Vi är som en levande lögndetektor. Vi får alltid reda på sanningen… nej, inte nödvändigtvis. Men vi observerar ständigt, och har ett öga för detaljer i vår omgivning, och hos personer. Vi lägger ofta märke till saker som andra inte ser.

People empty me. I have to get away to refill. – Charles Bukowski

introBeFunky Collage

Om du har tagit dig igenom hela texten så kan jag garantera att du nu känner mig lite bättre än du gjorde innan. Kanske kände du till och med igen dig själv i vissa punkter. Kanske till och med i allt. Lämna gärna en kommentar, eller köp boken jag rekommenderade ovan. Du kommer inte att ångra dig!