Bea Landberg

En 25-årig tjej från Norrbotten, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

My Thoughts Archive

onsdag

3

augusti 2016

2

COMMENTS

”Det är okej, jag är van nu”

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

used2

Jag analyserar människor ständigt. På avstånd. Läser av så djupt att jag bara efter ett litet tag, nästan kan tänka vad de tänker. Kroppsspråk, tal, ton, tyckande och uttryckande. Finns det något mer intressant än att bara sitta och lyssna och titta. Lugnt tillbakadragen, utan att känna dig tvungen att delta. För finns det något mer ansträngande, än att vara trevlig bara för att man måste. Introverta sidan som talar.

Jag analyserar och intresserar mig inte enbart i andra människors sätt att vara. Jag analyserar även mig själv, hela tiden. Jag tror inte att man kan utvecklas utan att först förstå sig själv. Hur man fungerar i olika situationer. Vad man säger, hur man agerar. Vad man kan göra för att förbättra eller förändra. Jag har alltid sagt hur viktigt jag tycker det är att verkligen lära känna sig själv. Om man inte är medveten om sig själv, hur kan man då lita på och acceptera sitt sätt att prata, handla och hjälpa andra på? Det är roligt att tycka att man själv är intressant. Älska sig själv. Gör man inte det är det svårt att ge av sig själv till andra, genuint.

Det finns inte så mycket som jag inte tycker om hos mig själv egentligen. Men ibland när det hänt något, man diskuterat något, då kan det dyka upp saker som man ifrågasätter hos sig själv.

Idag kom jag i varje fall att tänka på något som jag, och många andra också gör. Och det är att försköna sina känslor. Jag har nära till känslor, är oftast säker på mina känslor och har inga som helst problem att prata om känslor. Det är snarare något jag älskar. Men när det kommer till jobbiga saker, som jag skadas av, blir trött av, då gömmer jag dem ofta. Speciellt om någon frågar hur det är. Jag menar, hur många gånger har man inte svarat med att allt är bra, samtidigt som tårarna rinner nerför kinderna? Är det inte sjukt, att man gör så. Jag tycker inte om när andra tycker synd om mig, kanske har det med det att göra. Men att sopa undan känslor och situationer på det sättet är inte nyttigt. ”Det är okej, jag är van”. Jag har använt den meningen under hela mitt liv. Hur kan en dålig känsla någonsin rättfärdigas av att man blivit van den? Oacceptabelt.

Det här är en dålig sida jag har, som jag stör mig på. Men som är svår att förändra. Jag tror att hjälp ifrån personer i sin egen omgivning krävs, för att kunna släppa garden. Någon som känner en, ser igenom orden och kan nå den delen man försöker gömma. Man klarar mycket, men långt ifrån allt själv.

Det är jobbigt att hitta fel hos sig själv som man inte riktigt vet hur man ska förändra. Frustrerande. Jag har några sådana sidor. Speciellt en, som jag verkligen avskyr hos mig själv. Något jag gör och har gjort i många år, men ej är kapabel till att lägga av med. Jag kan kanske skriva ett inlägg om det senare.

söndag

17

juli 2016

0

COMMENTS

Vackert trasigt, livet.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Brutal sorg bara sköljs över oss, gång på gång. Och det spelar ingen roll att tiden läker alla sår. Ärren som blir kvar påminner oss, vilar där som en bottenlös skugga och tar oss tillbaka till dagen då vi skar oss.

Det senaste året har vi förlorat vår kusin Ronny, morbror Samme, och igår vår fina kusin Oscar. Tre liv har släckts, alldeles för tidigt.

Jag har upplevt sorg förut, känt smärta och somnat gråtandes. Jag har gått igenom jobbiga saker och jag har lärt mig hur man successivt byggs upp igen efter saker som gör ont. Men världen har aldrig varit så färglös som den är just nu. Ett år jag aldrig kommer att förstå. Dödsfall efter dödsfall. Jag har tagit bort min hund och bästa vän sen 13 år tillbaka. Jag har förlorat relationer till människor jag tycker om. Och nu även blivit av med Okki, en hund som varit min trygghet under två års år. Hon har funnits där genom bråk, sorg och tre flyttar. Min undanflykt och plats att falla tillbaka på. Det känns som att det lilla jag kunde kalla trygghet nu är borta. Bit för bit har delar av det som gör livet till mitt liv försvunnit. Någon har plockat ut mitt hjärta ur bröstet, slitit det i bitar och bara lämnat kvar en tröstande del som gör så att man orkar.

När en tragedi sker så blöder man inte bara för situationen. Allt kommer som en våg, man drunknar i gamla sorger och smärtor som man egentligen aldrig blivit av med. Man bara lär sig att leva utan det som en gång var. Och jag undrar, kan jag ens älska som jag en gång älskat?

Minnen gör ont, men man lär sig att leva vidare trots förluster. Jag kan inte ens sätta ord på känslor som jag känner längre. Att texta efter någon form av förståelse är meningslöst. Alla sörjer olika, det känns olika. En del gråter, andra inte alls. En del pratar, andra inte. Samma person kan sörja på olika sätt. Sorg visar sig inte bara genom tårar. Jag kan stänga av totalt, ilsken, motarbeta, till att nästa stund falla ner i apati, till att i nästa stund försöka torka bort alla miljoner tårar som rinner efter kinderna. Och det är extra svårt, när man har svårt att acceptera sig svag i någon annans sällskap. Det är extra svårt att befria en frustration och samtidigt se sina nära och kära lida. Det är extra svårt att känna hur hoppet sakta försvinner, när hoppet är det sista som lämnar oss. För att det är vad det är, det här året. Extra, jävla svårt. Man byggs upp för att sen raseras, om och om igen. Lite trasigare än gången innan går vi vidare, ler med en övertygelse om att allt är bra.

torsdag

28

april 2016

0

COMMENTS

28 April 2016

Written by , Posted in All posts, My Thoughts

Sitter med tända ljus och läser. Känner mig stressad igen, och får tillbaka saker som inte alls är bra just nu. Tänker och funderar, samtidigt som jag njuter lite. Saknar, känner mig ledsen, glad och tacksam. Undrar hur saker funkar som de gör. Hur kan saker göra en galen?

Tänk att allt det där som gör ont ska lära mig något. Jag måste kunna så mycket nu känner jag, så liten trots allt, i en stor värld. Jag önskar att alla visste att det finns tröst i vetskapen om att livet gör ont. Om alla bara kunde ta till sig det, göra sig medvetna, hade mycket kunnat vara betydligt enklare.

Svårt att förklara när själen är trött, svårt att få andra att förstå. Omöjligt. Måste människor raseras helt för att kunna byggas upp? Få insikt, få perspektiv, få förståelse. Är det verkligen så brutalt det måste gå till? Är vanligt tråkigt? Är det normala mer komplicerat? Jag undrar.

Jag har alltid och ständigt fått vara min egen stödjande vän. Det är som att man vänjer sig vid något som sliter. Men det är okej. För jag har en medvetenhet, om att saker som gör ont inte nödvändigtvis ger dåliga resultat.

PAINN

tisdag

5

april 2016

0

COMMENTS

Ständigt, mina käras advokat.

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Aj. Hur ont det gör, när den bittra sanningen når dig än en gång, som så många gånger förut. Det känns som att allt stinker om ärlighet, brutalt. Och jag vill bara hålla andan.

Det är som att det stiger fram igen, det där känsliga barnet. Säger ingenting, bara står där framför mig. Låter mig känna och få tillbaka sånt som jag så många gånger kastat bort. Orättvist anklagad gång på gång, bränd utav ord som inte ens blir sagda. Ett barn som inte alltid behärskar konsten att föra sin egen talan. Men alltid är den som lyssnar. Omsorgsfullt. Fan.

Min hjärna gör ihärdiga ansträngningar för att dölja en frustration, när individer kliver ur sitt skal och börjar samarbeta. Motarbeta. En vuxen närvaro som plötsligt växer fram från ingenstans.

Gör mitt bästa för att förmedla en oberörd vakenhet. Omöjligt att uttrycka mig så konkret, klart och tydligt. Fullkomligt ointresserad utav en bekräftelse av förståelse.

Ni begränsar mig om och om igen. Trött på att vara tolerant. Måste jag alltid vara extra förtroendegivande för att kunna citera vackra citat? Ärligt.

∼Bea

öböä

fredag

4

mars 2016

0

COMMENTS

Utåtriktad introvert, förstå mig som aldrig förut

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Inåtvänd introvert eller utåtriktat extrovert. Det är det man brukar prata om. Sätter etiketter på människor direkt. Men att vara utåtriktat introvert? Det träffade helt rätt.

Jag hittade världens bästa artikel idag (översatte den snabbt här nedanför). Den beskriver så himla bra hur jag är som person! Och säkert många andra introverter. Det är allt för vanligt att folk missuppfattar hur andra i ens omgivning fungerar. introvertttTar för givet, helt enkelt. Man utgår bara utifrån det första man ser, och ack så oerhört fel det kan bli då. Personer kan verka lika på ytan, för att man är social och trevlig, exempelvis. Jag har skrivit ett inlägg om det tidigare. Att man – trots sina sociala sidor – kan besitta en inåtvänd personlighet. Exakt så är jag. Och det är väldigt intressant att läsa om de olika personlighetstyperna som finns. Många är inte ens medvetna om hur, eller varför de fungerar som de gör i vissa situationer. Så om ni vill lära er mer kan jag varmt rekommendera boken ‘Introvert, den tysta revolutionen‘.

  • När jag möter dig efter en lång dag kanske jag är irriterad. Eller helt enkelt inte vill prata – Det har ingenting med dig att göra. Utåtriktade introverter blir trötta av sociala tillställningar. Och behöver ladda upp batterierna, ofta själv, – speciellt om det varit en dag bland mycket människor.
  • Jag är ofta charmig och kan mycket väl vara festens mittpunkt, men – Du skulle nog bli förvånad om du visste hur mycket av min tid jag lever i mina tankarna. Många tolkar oss för att vara extrovert, men vi är alldeles för själviakttagande och överanalyserande för att vara det.
  • Om jag gillar dig, så gillar jag dig verkligen – Vi slösar aldrig tid på människor vi inte tycker om. Om vi vill gå på dejt eller bara umgås, så gillar vi dig. Ta det som en komplimang. Det har ingenting att göra med att vi värderar oss själva högt, det är bara så vi fungerar.
  • Ibland vill jag inte prata om någonting alls – Vissa dagar kan vi prata i timmar, men ibland har vi helt enkelt svårt för att svara. Ta det inte personligt. Och anta inte att vi är sura eller ledsna bara för att vi inte pratar. Utåtriktade introverter hatar att prata ibland, för att det tränger sig på och tar våra tankar iväg ifrån något som vi är fokuserad på där och då. Våra hjärnor ändrar inte bana lätt eller snabbt. Och att lyssna och att titta på något samtidigt som våra tankar pågår, kan bli alldeles för mycket att ta in. Vi är väldigt ofta fokuserade, och koncentrerar oss då på just den saken.
  • Men oroa dig inte, för jag är världens bästa lyssnare – För att den sidan gör däremot att vi kan lyssna i timmar. Vi är ett med det du berättar för oss, hur du känner dig. Vi har förmågan att se bakom orden och hjälpa dig med tankar du inte tidigare tänkt.
  • Jag måste doppa min fot i vattnet först – Vi behöver få tid på oss. Att öppna upp. Det är inte enkelt för oss att berätta om allt vi känner, dela med oss om vårt liv eller förklara hur vi fungerar. Kanske inte de första timmarna. Kanske inte det första året. Ha tålamod.
  • Min energi beror på hur omgivningen ser ut – Ja, vi kan lätt bli irriterande. Om vi känner oss bekväma kan vi mer gärna interagera med andra i rummet. Men om vi inte känner oss bekväma, drar vi oss tillbaka och observerar istället. Det är ofta antingen eller. Social eller tystlåten. Och det har ingenting att göra med att vi ogillar någon, – det är faktiskt tvärtom. Vi ogillar kallprat, vilket oftast är vad som sker i grupper av människor. Och lutar oss därför gärna tillbaka för att undvika det så mycket vi kan.
  • Jag hatar den första dejten, det första mötet – Kanske är det för att vi ogillar kallprat. Allt tänkande, analyserade och reflekterande är en stor del av oss. Så att få göra något där vi kan koppla bort den delen är skönt. Vi hittar gärna på något istället för att medvetet sitta och ”lära känna varandra”.
  • Du tror att jag flörtar med alla – Men så är det inte. När vi träffar och pratar med folk, så återkommer vi till punkten om fokusering. När vi pratar med någon så är det som att det är det enda i världen vi helst skulle vilja göra där och då. Vi är oerhört känsliga, så vi går gärna långt och lite till för att få människor att känna sig bekväma och vara glada. Här uppstår en situation där vi är intuitiv och utåtriktad på samma gång.
  • Jag kan se igenom dig. Ditt skitsnack, dina lögner – Så försök aldrig att lura oss. Vi är som en levande lögndetektor. Vi får alltid reda på sanningen… nej, inte nödvändigtvis. Men vi observerar ständigt, och har ett öga för detaljer i vår omgivning, och hos personer. Vi lägger ofta märke till saker som andra inte ser.

People empty me. I have to get away to refill. – Charles Bukowski

introBeFunky Collage

Om du har tagit dig igenom hela texten så kan jag garantera att du nu känner mig lite bättre än du gjorde innan. Kanske kände du till och med igen dig själv i vissa punkter. Kanske till och med i allt. Lämna gärna en kommentar, eller köp boken jag rekommenderade ovan. Du kommer inte att ångra dig!

torsdag

25

februari 2016

0

COMMENTS

Här, mitt hjärta är ditt att förstöra

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Så modig är alltid den som är rädd för att älska, men älskar i alla fall. Speciellt där i början, när man bara vill vara vanlig. Jag hatar början. För du kan träffa någon, och själv välja vilka delar av dig du vill visa. Men när du faller, faller allt du så enveten hållit uppe med dig. Från den stunden står du där, naken. Det är väl klart att det är skrämmande. Men det är väl så, att man kanske måste gå igenom skam för att få reda på vad man har att förlora. Så enkelt att bara ta sitt hjärta och försvinna, ömsint gömma undan det, aldrig låta det brinna.

Men ibland fastnar man bara hos någon, och kan inte gå därifrån. En kärlek man inte kan låta dö, medveten, om att man kan komma att krossas i niohundranittionio bitar. ”Tröttna på mig, lämna mig, men jag har bestämt mig för att jag älskar dig”. Så modig, trots att hjärtat slår sex extraslag i varje andetag.

And please do not hurt me, love. I am a fragile one, and you are the white in my eyes. Please do not break my heart, I think it’s had enough pain to last the rest of my life.

My endless distraction, you worry me, and I’m trying to figure out how. You don’t have to make any promises, love. I’m afraid I might die for you now.

onsdag

24

februari 2016

2

COMMENTS

”Du vet vad jag vill höra, ska det vara så svårt?

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

… Jag vill bara höra ett förlåt”.

Men pucko! Varför gör alla det så enkelt? Ett ord, bara ett litet ord som plåster på ett blödande sår. Förlåt för allt och förlåt för ingenting. Är vi ens medvetna om ordets innebörd? Är vi medvetna om löftet vi avser att hålla? Förlåt, och förlåt igen. Förlåt, för den här gången menar jag det verkligen.

stock.xchng-sorrow-and-worry-stock-photo-by-juliafJag undviker och avskyr ordet förlåt. Att kunna be om ursäkt är en jättebra egenskap att besitta, men på grund av allt för många tidigare erfarenheter så har ordet för mig helt tappat sin egentliga betydelse.

Att fela och begå misstag är mänskligt. Och jag förlåter ofta, och ibland alldeles för lätt. Men det finns en viss skillnad, i att förlåta och acceptera. Förlåtelse är egentligen ingenting vi gör för andra. Att förlåta tillåter oss själva att släppa och gå vidare. Men att man som partner, förälder eller vän, testar den man älskar efter att ha blivit förlåten, det är otacksamt. För att kasta en tallrik i golvet, säga förlåt till den och tro att den ska bli hel igen, det måste ju ändå vara höjden av idioti.

Jag kommer aldrig att hata. Men jag kommer aldrig tillräckligt nära, för dig att skada mig igen. Jag kan inte tillåta min förlåtelse att bli dumhet.

En gång ett misstag, andra gången ett val. Men ibland ställer jag mig frågan, är inte det dummaste misstaget egentligen att tro, att personen som sårade dig mest inte skulle såra dig igen? Man kan inte förstå allt, och man kan inte alltid se saker ur andras perspektiv. Så att kunna förlåta är vackert, det tycker jag. Men, i hur många bitar måste något egentligen sönderdelas, innan tanken på att laga det ska upphöra?

En andra chans alltid, i agerande och handling. Men ett ‘förlåt’ för mig berör inte hjärtat. Förlöjligat. Det känns så tomt, på något sätt. Vilket är synd, kanske många tänker, den dagen det faktiskt är genuint. Men jag är osäker. För det sägs att den som förlåter utan att glömma inte har förlåtit. Och då kan jag inte låta bli att undra, – är vi ens kapabla till att verkligen ge och ta riktiga förlåt?

fredag

19

februari 2016

0

COMMENTS

Stå ut med mig, min kära. Jag behöver dig

Written by , Posted in All posts, Life, Love Family, My Thoughts

Jag är självständig, och jag tror starkt på att förmågan att kunna leva ensam är viktig att besitta. Jag mår inte bara bra, utan jag njuter verkligen av mitt eget sällskap. Jag kan ladda om, tänka om, börja om, när jag sitter ensam. En befrielse av något slag.

Jag klarar mig ensam. Men jag vill inte se världen utan dig.

Men på samma gång är jag en hopplös romantiker. Jag vill ha passion, jag vill ha glittrande ögon och pumpande kroppar. Jag vill känna när det river under bröstet, längtan till en annan kropp. Att inte få nog av varandra. Beröring och andetag. Jag vill ha någon att dela tankar med. Sitta och prata om allt och ingenting i flera timmar. Jag vill ha någon att sitta tyst med. Någon att komma hem till. Två själar, som bråkar. Jag vill ha en hård kamp där båda vägrar att backa. Jag vill känna pulsen, adrenalin och tankar som skriker att jag borde springa därifrån. Men en kärlek så stark, att inte ens det djupaste sveket kan dra oss isär. Förtvivlan och hopp. Om vartannat.

Jag läste en bra sak idag. ”It is not a bad thing to celebrate a simple life”. Det ligger så oerhört mycket i den meningen. Man kan skapa och ändra på mycket, utifrån det. Jag tror att många har höga förväntningar när det kommer till kärlek. Vilket man helt klart ska ha, förstå mig inte fel. Men många fantiserar om en ohållbar romantik som tillslut blir en ohållbar vardag, som sedan leder till en ohållbar relation. En enkel kärlek, är bland det vackraste som finns. Det jag beskrev ovan låter som en spännande, brinnande romans som aldrig slocknar. Men läs det igen, och inse, att det inte är annat än en simpel vardag i två förälskade människors liv. Så berikande är alltid kärleken. Så svår och så äventyrlig. Att ge och ta av varandra är allt det handlar om. För att det har jag lärt mig, det behöver inte vara fantastiskt hela tiden. När det bara är okej, kommer din partner ändå att betyda hela världen för dig.

Jag tror att många letar efter perfektion som inte existerar. Och blir sedan besvikna. Jag har själv simmat i det vattnet, kär i kärleken med drömmar som bara kan upprätthållas i fantasin. Men det är ingenting jag eftersträvar idag. En person som får dig att le. En person som ställer frågor och bryr sig om vad du känner. En person som kan erkänna sina misstag och är villig att stå vid din sida genom allt, det är en person att hålla fast vid. Måla ingen tavla på blommor, diamanter och kyssar i regnet. Förvänta dig inte någon som citerar vacker poesi. Värdesätt någon som står med sitt hjärta i handen, redo att ge bort det till dig med allt att förlora. Ett hjärta som du kan göra vad du vill med. Skada inte, försök inte förändra, och förvänta dig aldrig mer än vad en person klarar av att ge. Vi är alla olika. Le när din partner gör dig glad. Skrik när din partner gör dig arg. Och sakna, när ni inte är med varandra. Att bara sakna, älska, och bli älskad tillbaka, det är ett privilegium.

öööBeFunkyCollage

Utseende har inget med kärlek att göra. Fick jag välja skulle vi alla lära känna varandra med våra ögon stängda. De vackraste människorna man möter är de som man inte kan lära sig och förstå sig på direkt. De är de som man vill ställa hundra frågor till, utan att tröttna. Människor som har tankar så härliga, att man inte kan hjälpa att bli förälskad. Ömhet, närhet, som får hela kroppen att slappna av. Det är känslan man ger varandra som sätter grunden för relationen.

De vackraste människorna är de som gör verkligheten svår att se, men som gör det enklare att leva.

 

torsdag

10

december 2015

0

COMMENTS

Inspirerande vardag, tack för att du finns

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

Inspirerande vardag, tack för att du finns! Något som gör mig genuint lycklig är att se andra människor, och då menar jag verkligen att SE dem. Se dem för vad de är, där under kläderna, där bakom orden, där bakom yrken och bilmärken. Att klä av någon naken, och se att även detta är en människa precis som jag. Varken bättre eller sämre. Mer eller mindre värd.

Att på kvällspromenaden titta in i pyntade fönster och varma hem. För att lycka, är ett varmt hjärta på en kall dag. Att på morgonpromenaden betrakta staden som är i gång. Se människor som tar sig till jobbet. Det är något vackert i det. Att bara stanna upp och granska, försöka förstå och förundras av vår omgivning. Det finns så oerhört mycket fint, som vi inte alltid tillåter oss att se. Så många duktiga individer. Folk som sliter på jobbet varje dag, som vårdar och tar hand om sina barn. Som städar och lagar mat varje kväll. Folk som skapar glädje och kärlek i den tråkiga vardagen. Hjältar i de mest enkla former.

Det finns mycket att upptäcka genom att alltid säga ”Hej” till en främling. Att se den personen som alltid är överdrivet artig och fråga sig om han alltid varit sån. Att se han som sitter tyst, och undra vad han tänker på. Att se hon som slåss mot en sjukdom, och lära av hur gör hon för att orka. Att se hon med viljan att hjälpa, mitt i all tragedi. Att se dem som är bundna till förpliktelser, kliva upp varje morgon. Att se dem som ler med en övertygelse om att allt är bra, trots att hjärtat blöder. Att se dem som tackar, trots att de är förblindade av sorg. Finna tyckande om individer omkring oss, utan att döma. Förmågan att kunna se ur en annans perspektiv, utan någon rätt att begära en förklaring. – Att vara kär på avstånd, kallar jag det.

Vardagen står ofta i vägen för att se miraklen i våra liv, det är enkelt att välja någon av alla distraktioner. Eller isolera sig själv, mitt uppe i sitt eget engagemang. Vi lär oss att utvärdera upplevelsen istället för att uppleva upplevelsen. Vi kämpar alltid för att bli något, eller uppnå något. För att det är enkelt. Det är enkelt att leva i framtiden eller fastna i det som varit. Det finns en sårbarhet i att känna genuin glädje och lycka. Det finns en medvetenhet, om att det alltid finns en plågsam baksida av att älska riktigt mycket. Men det är en önskan jag har. Att alla vackra människor gjorde plats för att kunna vara konstant närvarande i saker de gör. Att ständigt testa hur vältränad ens tacksamhet är. Att varje dag krama en person i världen som man avgudar. Att njuta skamlöst av att åka bil. Att duscha, och fascineras över sin egen kropp. Att varje dag dela med sig av en komplimang. För att det är häftigt, att ord som man säger kommer att leva vidare resten av livet i någon annan. Att känna allt, varje minut i vardagligt härliga, mysiga stunder och ögonblick. Livet är inte lätt, bara fantastiskt.

a hero

lördag

28

november 2015

0

COMMENTS

With a heavy heart, always

Written by , Posted in All posts, Life, My Thoughts

När man lever och tar vardagen för givet, men sen helt plötsligt berövas på allt som är fint. Tilliten rasar samman under ett enda andetag. Ordlös, maktlös. Det gör så fruktansvärt ont att bli sviken gång på gång av den personen man skulle göra allt och lite till för. Jag vet hur det känns att hoppas, jag vet hur det känns att ge allt, och inte få något tillbaka. Att gå igenom jobbiga saker, det klarar jag. Jag vet om att man kan fortsätta om man vill, hur många ärr hjärtat än har. Men jag blir arg, på samma gång. Arg för att det finns människor som är kapabla till att såra andra. Arg för att personer jag bryr mig om måste gå igenom samma saker som mig, när jag vet hur mycket det svider.

Att bli tagen för given av någon man älskar, är en ensamhet som inte går att förklara om man själv inte har varit där. Att gråta sig till sömns utan någon som tröstar, är som att simma men aldrig finna land. Att få lögner kastade i ansiktet om och om igen, det är som ett slag i magen när man redan ligger ner.

Men trots besvikelser, trots att man vet vad som väntar efter alla gamla misstag, så stannar man. För den här gången krävs det ju mer. Det är som att man inte kan förlora kriget man stridit i. Så envis. Plåga mig, trösta mig, förlora mig, det spelar ingen roll så länge jag orkar. Det är så sjukt! Att man som en idiot lägger sin hand i en annan människas hand, som inte bryr sig om man skulle släppa. En strimma hopp i en dåres blick.

Hur mycket man än älskar en människa så förtjänar ingen att leva i ensamhet, ovisshet. När du börjar fråga dig själv om du kan lita på en människa, då vet du redan att du inte kan det. Man kan försöka hitta anledningar att fortsätta, men det är som att laga något med tejp. Där under är det ändå lika trasigt. Det är bara tröstande tankar som håller allt uppe. Man kan inte ändra på en människa som inte är medveten om sina fel, eller har viljan att vilja förändras. När man kommit till den punkt att ordet ‘Förlåt’ helt tappat betydelse, då vet man hur det är att kämpa för ingenting.

Man kommer till en punkt när man förr eller senare inser att man gjort för mycket för någon. Att den enda utvägen är att sluta. Sluta att alltid sätta den personen i första hand, och helt enkelt prioritera sig själv. Lämna, gå iväg. Det handlar inte om att man ger upp, det handlar inte om att man inte försöker göra allt. Det handlar om att hitta linjen mellan styrka och desperation. Men jag vet, fyfan vad svårt det är. När man är en människa som bryr sig. När man inte är van att sätta sig själv i första hand. Det så nära man kan komma omöjligt, man är så långt borta, men ändå alltid nära. I tankarna så är det slut för länge, länge sen. Så när första bästa chans man får kommer, då släpper man taget.

Jag är en sån som lätt tycker synd om andra, till och med de som gör mig illa. Jag skulle aldrig kunna skada någon som betyder något för mig. Men att jag sista tiden har satt mig själv i första hand, och gjort precis som jag känt för, det har gett mig ångest. Det är så långt ifrån normalt som man bara kan komma. Men det är så jag fungerar. Att lyssna på familj och vänner som säger att det är dags att tänka på mig själv, det är fruktansvärt svårt för mig. Det spelar nog ingen roll hur mycket någon sårar, är otrevlig, eller inte bryr sig. Jag kommer alltid att finnas där, fysiskt eller psykiskt. Känslomässigt indragen.

Jag här lärt mig, ju äldre jag blivit, att ett gott hjärta går före allt annat i världen. En genuin människa som värdesätter hur mycket man försöker, är allt man behöver. ”Never settle for less than you deserve!”.

ölielie