Bea Landberg

En 24-årig tjej från Norrland, Piteå som älskar livet. Bor tillsammans med min sambo och vår son, född December -16. Trevlig läsning och glöm inte att lämna en kommentar innan ni går!

onsdag

12

oktober 2016

0

COMMENTS

En oönskad graviditet behöver inte vara ett oönskat barn

Written by , Posted in All posts, Pregnancy

Jag har tänkt berätta lite om graviditeten länge nu, men det har aldrig riktigt blivit av. Den oönskade graviditeten, den som kom som en överraskning. Överraskande på många sätt faktiskt. Att jag skaffar barn tidigt, att jag skaffar barn med någon som jag knappt lärt känna. Även överraskande att kunna bli gravid, på egen hand (förklarar mer längre ner). Det har gått så fort allting, och därför hade jag tänkt dela med mig av hur resan sett ut, och hur jag tänkt och tänker kring allt.

Jag har alltid varit inställd på att vänta med barn. Av alla och ingen anledning egentligen. Det har handlat om planer på att fortsätta plugga. Det har handlat om att känna mig trygg ekonomiskt, och att känna mig trygg med min partner. Att inte ha för bråttom helt enkelt, med något så stort som att sätta en människa till världen.

Jag träffade Mathias i Oktober förra året. Vi började träffas på en gång, blev kära och umgicks så ofta vi kunde, med tanke på att vi bodde i olika städer, och han ofta jobbade borta dessutom. I februari fick vi ett erbjudande om att hyra ett hus som pappa äger. Vi hade pratat om att någon gång flytta ihop, men inte riktigt mer än så. Det krävdes att Mathias skulle byta stad, sen hade han även en önskan om hus då han inte trivs i lägenhet, så jag såg det som något vi skulle göra längre fram och inte stressa på något sätt. Pappa frågade om vi ville hyra huset i samma veva som jag fick veta att jag var gravid. Jag frågade Mathias om han skulle kunna tänka sig att flytta ihop med mig där och då, och så blev det. I Maj flyttade vi in.

Jag kan börja med att berätta lite om hur mina nedre regioner fungerar, -eller inte fungerar, kanske jag ska säga. Ärligt talat så vet jag inte svart på vitt vad som pågår där nere, utan jag berättar kort vad jag har fått berättat för mig hos läkare, gynekologer och nu barnmorskor. Jag har för det första ingen mens, det vill säga ingen kontinuerlig ägglossning. Jag var och gjorde ett vul (vaginalt ultraljud) för kanske ett och ett halvt år sen nu, drygt. Samt tog lite prover. Där fick jag veta att jag har för mycket testosteron i kroppen. Jag hade även några få äggblåsor på mina äggstockar. Vad jag fick höra där, och sen hos en annan läkare var att jag har ”en släng” av PCO. Jag är tydligen ingen typisk pco-patient, och har alltså inte helt utvecklat pco. Men att ha för höga värden testosteron, utebliven mens, och därav svårt att bli gravid är vanliga symtom. Jag har inte fått diagnosen pco, men jag hamnade under den kategorin för att det var den enda förklaringen på mina problem. Ganska enkelt förklarat. Det blev även sagt att jag mest troligt kommer behöva hjälp att skaffa barn, den dagen det är dags för det. Jag tror att det var den första frågan jag ställde, ”kan jag får barn?”. Väldigt viktig för mig. Att det kunde ta ett tag att bli gravid, men ändå var fullt möjligt kunde jag helt acceptera.

Innan jag träffade Mathias levde jag i ett förhållande i 4 år, där jag inte använde preventivmedel största delen av tiden. Så läkarens förklaring var för mig logisk och inte konstig alls, ingen mens, -kan inte bli gravid på egen hand. Då hade jag fått veta det. Allt detta berättade jag för Mathias, ”vi behöver inte använda skydd, jag kan ändå inte bli gravid”. Fyra månader senare upprepade han den meningen för mig när jag berättade att jag faktiskt var gravid, haha. Det var alltså ingenting någon av oss hade räknat med.

Det hela började med att jag i Mars fick ”mensvärk”, ont i magen helt enkelt, och värk i brösten och ömmande bröstvårtor. Jag nämnde det för mina vänner, och fick direkt höra att jag är gravid. Men nej, svarade jag snabbt, jag kan ju inte bli det på egen hand. Jag blev hur som helst övertalad att göra ett graviditetstest. En sticka från Rfsu, jag såg ingenting. Eller snarare intalade mig själv att jag inte såg någonting. Skickade en bild till min vän Hanna, som direkt sa ”Bea, du är gravid”. Nej, nej tänkte jag. Men åkte med henne till apoteket för att köpa ett digitalt test istället. Sen tror jag att det tog en eller två dagar innan jag gjorde det testet. Kanske väntade jag på att symtomen skulle försvinna. Jag vet inte. Gravid var jag i alla fall.

picmonkey-collagegrav

Då kom de där tankarna som för mig var självklara. ”Det här går inte, det blir abort”. Jag kom inte ihåg om det var dagen efter jag berättade det för Mathias, eller när det var. Allt jag kommer ihåg var hur oerhört jobbigt det kändes för mig. Jag visste nämligen hur gärna Mathias ville ha barn. Han hade pratat om det, pikat om det flera gånger. Kanske inte riktigt så tidigt som det nu blev, men han hade en helt annan inställning till det än vad jag hade. Så jag gruvade mig. Att först berätta något som skulle göra honom glad, för att sekunden efter ta ifrån honom det. Jag kom ihåg hur jag sa det. Jag hade ont i magen och vi låg i sängen när Mathias säger ”Stackars dig, hoppas att det har gått över till imorgon”. Jag som hade funderat på hur i hela friden jag skulle berätta, hade nu världens chans. ”Nej, det går nog inte över till imorgon. Jag är gravid”. Och därefter fortsatte det. Jag förklarade precis hur jag kände. Han la nästan direkt över beslutet på mig, förmodligen för att stötta och finnas där. Inte pressa mig. Jag vet inte om det var hormoner eller vad det var, men jag blev ganska irriterad faktiskt. Det här var ju absolut inget val jag ville ta själv heller, om än jag redan var medveten om vad han ville. Innerst inne. Så det var svårt att förhålla sig till varandras känslor just då.

Jag bokade tid hos en barnmorska för att bara gå och prata till att börja med, titta hur allt såg ut, innan jag tog något beslut. Jag gjorde ett vul, fick se att det var en levande graviditet, men inte mer än så. Och fick höra från två barnmorskor att detta verkligen hade hänt mot alla odds. Att det är helt upp till mig, men att jag i framtiden mest troligt får räkna med att behöva hjälp om jag ska lyckas bli gravid igen. Jag pratade mycket med mina vänner, lite med familjen, med min morbror som just blivit förälder. Och efter någon vecka bestämde jag mig för att behålla graviditeten. Jag hade inte kunnat göra något annat, när jag väl kände efter. I v.7 fick jag göra ännu ett vul för att se så att allt såg bra ut. Kvinnor med pco brukar nämligen ha svårt att behålla graviditeter också. Bra förutsättningar, eller inte. Allt var fortfarande så litet, men ett pickande hjärta fick jag se. Och jag tror det var efter det som glädjen började smyga sig på. Jag hade bestämt mig, och allt såg fint ut. Bättre än så kunde det inte vara.

Mathias och några andra har frågat vad som fick mig att ändra mig, med tanke på hur bestämd jag var i början. Och jag kan ärligt inte säga exakt vad som fick mig att ändra mitt beslut. Det var nog inte bara en enda anledning. Men en stor fråga jag ställde mig var om Mathias skulle vara en bra förälder, ta ansvar om än vi skulle separera i framtiden. Och det vet jag att han skulle. Det var en stor avgörande sak, att se vilken typ av människa han är. Vi hade bara varit tillsammans i fyra månader när jag blev gravid. Hade någon frågat mig innan det om jag skulle kunna tänka mig att skaffa barn med någon efter så kort tid hade jag svarat nej rakt av. Men sanningen är den, att tiden man varit tillsammans inte är någon garanti för att förhållandet kommer hålla. Vare sig man varit ihop fyra månader eller fyra år.

Så att det här lilla barnet är en överraskning finns det inga tvivel om, men jag valde som jag gjorde på grund av att jag har svårt att bli gravid, på grund av att jag har en superfin människa som pappa till barnet. Jag har ett fast jobb, pålitlig ekonomi, jag känner mig mogen mentalt och jag ser absolut inte som att jag går miste om ung tid. Jag har aldrig varit sån som person. Att en dag få bli mamma har alltid stått högst upp på min lista, och nu sitter jag här, med 71 dagar kvar till beräknad förlossning och har aldrig känt mig mer säker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *